Det är som om en klängväxts alla grenar slingrar sig omkring dig, både på in- och utsidan.
Du vet inte riktigt var du ska göra av dig själv.
Det är mycket som är så bra, samtidigt som det händer saker/finns situationer som gör dig låg. Du har en känsla av sprudlande glädje, men samtidigt nedstämdhet.
Klängväxten drar och sliter i dig från olika håll och du vet inte riktigt vilket ben du ska stå på eller var du ska ta vägen.
Det kryper i kroppen och rastlösheten infinner sig.
Skratta eller gråta? Eller kanske båda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar