Tankeställare

Den sista 1 1/2 veckan har varit omvälvande.

Det började med att jag inte kände av Fjodor där inne. Efter samtal med Mödravården fick vi åka upp till förlossningen. Urinprov, blodtryck, blodprov, hjärtkurva och ultraljud stod på programmet. En otrolig lättnad att höra Fjodors jämna fina hjärtslag slå...

Dock kom de fram till att mitt blodtryck var högt, jag släppte igenom socker på ett sätt jag inte borde samt att Fjodor vägde ca 0,5 kg för lite. Oron steg hos två annars ganska lugna blivande föräldrar. Vad innebär detta? Varför är Fjodor så liten där inne? Kan det verkligen vara en start på havandeskapsförgiftning som de pratade om?

Efter att ha besökt förlossningen 4ggr på 5 dagar, då värdena var fina och blodtrycket gått ner så var vi tillbaks på återbesök. Fjodor hade då varit igång lite mer där inne. Alla värden återigen fina och Fjosen verkar ha växt på sig lite. Sköööönt!

Varje liten rörelse där inne är som en dos valium - att en liten kan oroa så mycket redan innan den kommit ut, hur ska det inte bli sen då?

Jag är så grymt tacksam över att förlossningsavdelningen alltid är så välkomnande, det är alltid bättre att åka dit än att inte göra det och de får en ursäktande mamma som mig att inse att dom är där för just mig.

Något jag kommit underfund med den senaste veckan är hur avgörande det är hur personalen man träffar agerar. Är de lugna, säkra och vet vad de ska göra och kan svara på frågor så blir jag lugn, är det någon velmaja som inte får ut orden så blir jag irriterad. Per och jag har diskuterat detta en hel del. Det är bara att hoppas på att jag får en av de här trygga bestämda personerna när jag är där för att förlösa, annars vet jag inte hur jag kommer reagera...

Det känns i kroppen att den senaste veckan har tagit på krafterna. Det tar så otroligt mycket energi att vara orolig för hur det är med det lilla livet där inne. Självklart finns en viss oro kvar, men det gäller också att försöka njuta.

Kroppen börjar också säga ifrån rent fysiskt, den är helt trött och slut efter en dag på jobbet. Det är inte mycket som behövs extra för att jag ska bli sådär slut.

Samtidigt som jag just nu har viss separationsångest från att sluta jobba, så ser jag verkligen fram emot att få gå hem den 22dec och veta att det inte finns några mer måsten. Att vila och ta dagen som den kommer. Sen återstår det ju att se när den lilla Fjosen tänker titta ut!

Detta är också en tankeställare vi fått oss den senaste veckan, från och med nu kan vi bli föräldrar när som...

Fick mig en tankeställare igår när en person berättade om sin graviditet. När jag tänker tillbaks på hela graviditeten så har vi kastats mellan stor sorg efter P:s mamma och stor glädje tack vare graviditeten. Jag har haft en fullspäckad höst där mycket jobb, utbildningen och renoveringar sätter sina spår. Egentligen är det de sista 1,5 veckorna som jag har tagit det lugnt. Kanske inte så konstigt att Fjosen där inne säger ifrån, nu måste jag ta det lugnt och tänka på min hälsa och det lilla livet i min mage.

Det är 13 arbetsdagar kvar, en hel del som ska avslutas, betyg som ska sättas och överlämning som ska ske. Utbildningen ska avslutas och julhandling ska ske. Visst, det är en del att stå i. Men just nu är jag samtidigt så otroligt medveten om att jag behöver lugn och ro för att må bra, för att orka. Det gäller att inte boka in för mycket, ta allt med ro och låta människor rusa förbi i jakt på att vinna tid!

Saknaden

blir ibland extra stor och påtaglig. Det kan räcka med så lite.

Ett tal från en farmor till sitt barnbarn, personer som är närvarande som är så självklara att de är det.

Någons ögon som precis påmints om vad som saknas just oss.

Känslan av att inte kunna göra något åt det.

Sorgen får sig ny kraft. Att det gör sådär ont en stund igen.

Tankarna finns rätt ofta kring att någon väldigt speciell fattas oss just nu.

Det hade varit så härligt att få dela detta med en person som varit en av dem som uppskattat det mest. Nu får vi istället kämpa med att hantera tomrummet!

Det kan göra förbaskat ont.

Vi får försöka tänka att det är Fjodors farmor som kom till himlen och insåg att vi behövde något att vilja gå vidare för och då skickade ner detta lilla underverk till oss!

Föräldragrupp

Då var den igång - föräldragruppen.

En bra blandning av människor som var över förväntan. Jag var ju lite smått anti innan och funderade på vad det var för kufar som skulle vara där.

Det var lite småblygt i början, men snart kom frågorna och skratten igång.

Det märks att frågorna till stor del är desamma, att det finns frågor om förlossning, amning, när barnet kommit osv. Vi sitter ju alla i samma båt...

När jag satt där på föräldragruppen slog att jag faktiskt ska föda ut ett barn, att det ska komma ut något ur mig - den där lilla krabaten som rör sig där inne. Hur f.. ska det gå till egentligen? Men det går väl, det är ju några som klarat av det innan mig.

Sen när jag klämt ut den, då ska vi ta hand om den och älska den för resten av vårt liv.

Fatta vad stort! Shit............

Kroppen och knoppen!

Magen är inne i ett skede där den växer så det knakar. Bara på en till två veckor märks det stor skillnad. Kläderna blir allt trängre och tröjorna för korta. Fjodor är även allt mer aktiv på dagarna och ger sig till känna genom att röra på sig och sparka till lite då och då. En häftig känsla som ibland får koncentrationen på det jag egentligen ska göra att dala. Även P får chansen att känna Fjodors rörelser alltmer vilket också är häftigt och gör det mer verkligt för honom som inte "lever" med det hela tiden. Det blir alltmer prat med magen och P har ibland ett pappa-barn snack innan läggdags.

Det är så mycket som är så häftigt. Ibland glömmer jag att verkligen njuta av stunden och tillvaron vi är i. Det är inte lång tid kvar nu...

Jag försöker njuta så mycket det går. Men självklart kan det vara lätt att glömma vilken lycka vi har när kroppen blir allt tröttare, ryggen värker på kvällarna efter en dag på jobbet och jag vill helst ligga ner. När jag väl ligger ner känner jag mig lite som en stel elefant som försöker byta position när värken ger sig tillkänna. Det är då jag måste påminna mig om hur lyckligt lottad jag är!

Det är nu enbart nio veckor kvar till jullov, nio veckor kvar att jobba. Veckorna rusar förbi och jag hinner knappt blinka innan en vecka redan passerat.

Det är delade känslor jag har just nu.

Å ena sidan längtar jag till jullovet, att få fixa i ordning inför bebisens ankomst och veta att jag under lång tid inte kommer jobba utan istället få ÄGNA mig åt bebisen. Det kommer säkert vara fullt upp, även om jag ibland kan bli lite orolig för hur det kommer vara att vara mammaledig. Jag ska försöka vara mammaledig länge, att få njuta och ta tillvara på detta. Jobba ska jag ju ändå göra i ca 30 år till...

Jag insåg härom dagen att jag sedan högstadiet har kört på, att jag aldrig har varit arbetslös. Alltid jobbat extra när jag gick i skolan och pluggade på universitetet. Att jag fått lärarjobb innan jag var färdig med utbildningen och sedan satsat mycket på mitt arbete under de sju år jag varit lärare.

Det ska bli rätt häftigt att få kanske närmare ett år att inte tänka jobb!

Å andra sidan så är det väl detta som skrämmer mig. Mitt jobb är inne i spännande förändringar, kommer jag missa dessa? Hur kommer mitt jobb vara när jag kommer tillbaks? Kommer saker utvecklas åt det håll jag vill/tycker är bra? Vad kommer jag vilja göra med mitt yrkesliv sen?

Det är ganska mycket känslor och funderingar kring detta. Visst ska jag försöka släppa det och bara njuta av föräldraledigheten, men inte alltid så lätt att bara "byta" fokus efter så många år.

Samtidigt försöker jag tänka att ett jobb är ett jobb, jag ska jobba så många år till och det är så mycket som sker av en anledning. Denna process och ledighet kommer säkert stärka mig i vad jag vill och vad jag ser som viktigt i livet!

Hjärtat i halsgropen

Det är inte många gånger jag har varit så extremt orolig i mitt liv.
Vi var på rutinkontroll hos BM på morgonen. Allt har verkat bra hittills och jag har känt av Fjodor där inne ordentligt igår och något vagt på morgonen.
När jag ligger där på britsen och BM ska kolla hjärtljuden. Hon letar och letar och letar. Det lät som några hjärtljud en stund och sedan försvann de igen. Hon fortsätter leta. Jag ser att även om hon försöker dölja vad hon tänker så börjar en oro stiga i hennes annars så lugna ansikte. Hon är bra vår BM med massor av erfarenhet, hon verkar hyfsat lugn fortfarande...

Hon funderar på om det är apparaten eller batterierna så hon skickar iväg P för att skaffa nya. Ska tillägga att vi inte var på vanliga BM-mottagningen, utan på en mindre där vi bor där de inte har lika mycket resurser och teknik.
Hon försöker lyssna med en gammaldags tratt för att andra ljud inte ska höras. Vid denna tidpunkt har jag huniit bli rejält nervös så det ända hon hör är min puls som självklart slår i raketfart.
Hon försöker vara lugnande mot mig, vi tar de övriga testen och allt ser bra ut. Magen växer och värdena är bra. I väntan på P försöker hon säga lugnande saker. Jag andas mest djupa andetag och försöker hålla tillbaks den otroliga oron jag känner.
Jag vet ju att jag känt Fjodor där inne på morgonen, men ändå så oroligt.
P kommer tillbaks och vi testar igen, letar och letar men hon hittar inget. Vid det här laget har jag lust att krypa ihop och skrika att skaffa fram den där ultraljudsapparaten NU, men jag vet att det inte är någon idé ochförsöker vara så lugn som möjligt.
Tårarna vill tränga fram, men jag håller tillbaks för på något sätt så känner jag mig samlad mitt i tumulten.

Vi får åka direkt upp till förlossningen för att göra ett ordentligt ultraljud. Resan till sjukhuset tar ca 15 min - och tänk så mycket man hinner tänka på denna stund. Den längsta bilfärden på väldigt väldigt länge. En miljard tankar som flyger genom huvudet - allt är för en stund upp och ner.

Väl uppe på förlossningen så får vi komma in direkt. det märks på personalen att de förstår vår oro och är lugna och sakliga. Självklart så är inte ultraljudsapparaten igång, så det tar en extra lång stund att få igång den.

ÄNTLIGEN så kommer den igång. Vid det här laget är jag supernervös. P håller min iskalla hand och jag försöker bara ta djupa andetag för att hålla mig hyfsat lugn.

Och där, så fint och så välformat tickar hjärtat på Fjodor. allt ser jättebra ut. "Han" rör sig och allt verkar ok. Fär att se att allt är ok och för att säkert lugna oss lite så gås han igenom ordentligt. Vi får se båda fötterna och alla tår verkar vara på plats, vi får se att "han" sparkar. En busig liten krabat enligt den som gör ultraljudet.
Alla mätvärden verkar bra. Vi säger att vi inte vill veta könet så hon som gör UL:et är väldigt försiktigt för att vi inte ska se könet. Värmed i handen börjar sakta återvända.
Vid rutin-UL i v. 18 så var det en ganska trist person som gjorde UL:et, förklarade inte så mycket och förstod kanske inte riktigt vår entusiasm. Idag var det en toppentjej som gjorde det, när vi äl sett att hjärtat tickade på fint och att det såg bra ut, så förklarade hon en massa saker som vi inte sett tidigare. Hon visade hur fötterna låg i kors, hur "han" sparkade där inne och hur fin "han" är på alla sätt. Det var ganska hög aktivitet på "honom" vid UL och ville inte vara med på bild - ett busfrö precis som vi hoppas på! Jag är otroligt tacksam över hur väl omhändertagna vi blev.

Fjodor ligger än så länge i sätesställning vilket antagligen gjorde det lite svårare att hitta hjärtljuden - den busen.

Efteråt var det en sådan enorm lättnad, luften har gått ur och tröttheten enorm. Svårt att beskriva. Våran lilla Fjodor där inne, som växer så det knakar just nu. För en stund blir man påmind om att livet är så skört och det kan hända så mycket, men man måste försöka tänka positivt.

Nu vill jag mest av allt åka hem, mysa ner mig under en filt och bara få vara. Även om allt är bra så finns känslan kvar i kroppen, lättnaden utlöser alla möjliga reaktioner.

P var så lugn hela tiden, självklart orolig men lugn för att lugna mig.
ag tyckte jag höll mig relativt lugn med tanke på omständigheterna!

P, me löve you!

11 oktober = 3 månader

Tiden går så otroligt fort, den bara rusar fram.
Idag är det den 11 oktober, vilket innebär att det bara är tre månader kvar till beräknad nedkomst. Ibland känns det som att jag varit gravid hur länge som helst, samtidigt så rusar tiden fram och det är svårt att förstå att jag om 3 månader plus/minus två veckor kan titulera mig själv som mamma.

Det börjar synas och kännas alltmer att jag verkligen är gravid:

• Magen växer så det knakar, den börjar se ut lite som en badboll.
• Det märks att människor man möter tittar till en extra gång när de ser magen, en del ler lite sådär förstående mot mig också precis som vi har ett gemensamt band/gemensam förståelse.
• Jag börjar vänja mig vid att bli kallad tjockis - på ett positivt sätt.
• Jag börjar vänja mig vid att människor vill ta på min mage. Men än så länge bara människor jag i alla fall känner.
• Kroppen börjar bli tröttare. När jag blir trött så blir jag pruttrött och behöver sova.
• Det gör ont i ljumskarna när jag går. Jag kan inte gå i för högt tempo.
• Jag är trött i ryggen efter en arbetsdag eller en dag när jag varit igång på ett eller annat sätt. Behovet av att få ligga ner och vila blir allt större.
• Det spänner och drar i magen.
• Inte sugen på mat, men behöver verkligen äta för annars är jag inte alls kul att ha att göra med.

Ja, det finns säkert mer men som jag glömt just nu.

Något kul vi nyss fått reda på är att några grannar är beräknade två dagar före oss, det blir ju jättekul både för oss och barnen.

Vi har fått kallelse till Föräldragrupp. Det är rätt konstigt att de lagt det på eftermiddagen tycker jag, det är ju inte alla jobb det är lätt att vara ledig ifrån fyra måndagar på stöten exakt samma tid. Men barnmorskorna skulle väl få jobba mycket kväll annars. Det ska bli spännande att se vad föräldragruppen innebär och vad det är för andra blivande föräldrar där. Min skräck är att det ska vara sådana där supermorsor som läst på allt, som kan och vet allt om graviditet och barnuppfostran. Som följer alla råd till punkt och pricka. Som stickar kläderna, syr leksaker och lagar egen barnmat. Som redan har barnrummet iordningsställt i de "rätta" färgerna då de tagit reda på könet. Det är dessa som kommer diskutera amning och blöjor på mammaträffarna sedan. Som bara har en sak i huvudet - att vara den perfekta morsan. Dessa är min skräck!

Om dessa existerar och dominerar gruppen kommer jag känna mig som den fula ankungen, eller som en elefant i en glasaffär...

100 dagar kvar!

Idag är det 100 dagar kvar till beräknad nedkomst. Det känns så skumt.

Jag ska bli mamma om 100 dagar plus/minus 14 dagar. Som längst antagligen 114 dagar.

114 dagar, vad är det av ens liv?

Inte mycket alls.

Vid ett snabbt överslag så har jag levt i ca 11 505 dagar - vad är 100 dagar i jämförelse med det?

Inte mycket.

Jag är medveten om att sista tiden innan barnet kommer säkert kommer kännas som de längsta dagarna i mitt och P:s liv, tiden kommer snigla fram. Men samtidigt så kommer vi helt plötsligt vara där, med en liten bebis i vår famn. Allt kommer vara så naturligt, samtidigt som man kommer vara livrädd och inte ha en aning om någonting.

Vi ska njuta av dessa 100 dagar, se fram emot, förbereda oss på och njuta av.

Om max 114 dagar kommer vi vara föräldrar, jag och P. Vi har valt att bli föräldrar tillsammans, vi har valt varandra som den man tror kommer bli den bästa pappan/mamman för ens barn, att för alltid ha ett stark länk till varandra.

Det är STARKT det!

Smile!

I morse skule jag mms:a en rolig bild till min underbara brorsdotter som tydligen fått en Iphone innan hennes faster har en. Hm.... Hon är ju trots allt 9 år!

Jag hade rätt bra med energi på morgonen för en gångs skull. Kreativiteten var hög och resulterade i detta! Det är ju rätt kul med magen just nu faktiskt, när den syns ordentligt så att alla förstår att jag är gravid, men inte alltför tung än.

Kanske kan få någon att skratta i alla fall!

Lagret är påfyllt!

Visst kanske det är lite för sin egen skull att återigen behöva uppleva ett av mina sammanbrott som P har fyllt på lagret, men hur mycket kärlek är det inte i detta!?!?!??!

Inte nog med choklad, det blev även Coca cola och en uppdatering av Angry birds! Vad mer kan jag begära?

Systembolaget på smällen!

Ja, jag vill ursäkta mig varenda gång jag går in på Systembolaget nu när jag är gravid, vill skriva en skylt där det står att det inte är jag som ska dricka det. Det kan ju faktiskt vara till någon annan jag köper!

Men är det så att vissa kanske tittar lite snett på mig eller är det bara jag som lägger skuldkänslor på mig själv för att jag vet hur tabubelagt det är?

Nu skulle jag inte komma på att dricka alkohol när jag är gravid, men för lite kuriosa så blev min mamma rekommenderad att dricka ett glas rödvin om dagen i slutet av sin graviditet med någon av oss syskon för att förbättra blodvärdet. Det tragiska i det hela är att mamma inte tycker om rödvin, själv skulle jag inte ha något emot den rekommendationen om den var ok idag!

Det finns nog inget häftigare än att vara gravid, men jag kan villigt erkänna att det jag saknar mest med att inte dricka alkohol är det där rödvinsglaset på fredagskvällen. Känslan av smaken och lugnet som infaller i och med att det är fredag...

Men men, för det under som växer i min kropp kan jag avstå i princip vad som helst!

Bye the way så är den pappan till detta lilla under den bästa som finns, för mig så rätt!

Visst, han äter upp min daim ibland. Men jag kan kanske såhär i efterhand leva med det.

Idag var det tidig uppgång för att han skulle iväg på ett frukostmöte. Jag hade fortfarande ont i huvudet när jag vaknade och på gränsen till febrig. Det märktes att han förstod läget och att jag inte var självaste solstrålen. Helst hade jag velat lägga mig igen och gå upp någon gång efter helgen. när jag promenerade från bilen till jobbet kändes det som knivar i ljumskarna och jag ville bara sätta mig ner, en äldre dam log förstående mot mig.

Väl på jobbet var jag helt ensam i huset och saker gick fel, humöret ville inte direkt vända. Efter sitt morgonmöte ringde han den bästaste och kollade läget, jag blev väl lite mer uppåt. När jag sedan blev upphämtad från mitt möte efter jobbet då så spelades min musik i bilen när jag satte mig, den där musiken som värmer långt in i själen om som betyder kärlek.

Det har varit en riktigt skön och bra kväll och jag sitter nu och väntar på en överraskning, nyfiken så klart. Vad kan det vara han åkte tidigare från jobbet för att fixa?

Han åkte så tidigt så han fick sitta och vänta på mig i en halvtimme, det brukar alltid vara tvärt om. Han är helt enkelt BÄST!

Daim disaster!

Ja, då var väl även jag där jag trodde jag hade klarat mig undan.

I söndags var jag väldigt trött, då vi behövde storhandla fick jag ändå ta på mig uppdraget då P såg så dåligt - i alla fall när det gällde handling för sin Iphone gick det bra att pilla på... ;)

När jag var där i affären så stod jag vid hyllan med choklad. Jag tänkte att vi har ätit en del choklad så jag lät bli att köpa någon då jag visste att vi hade en kvar här hemma som jag kunde äta när jag kom hem.

Efter att ha fått kontroll på min självscanning och det visade sig att jag glömt scanna in brödet kom jag hem efter lite om och men, trött som få.

Jag bar in varorna och P började packa upp. Eftersom toabesöken blir allt tätare så var det dessutom akut in på toan efter att inte ha haft någon toalett inom räckhåll på ca 2h.

När jag lite lugnare och gladare passerar vardagsrummet för att hjälpa till med uppackningen så ser jag det som inte får vara sant!!!!!!!!

P HAR ÄTIT UPP MIN DAIM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ja, det var min daim ansåg jag just då, för han hade köpt hem olika sorter och den ända sort som var mer enligt min smak var just daimen. Och varför hade han då tagit just den??????

Hela jorden föll just då samman, tårarna sprutade och jag blev rasande. Hur kan man göra så?

P fattade inte första att jag faktiskt blev ledsen och stod där och skrattade. Men ett sammanbrott senare och efter att ha sprungit upp till sovrummet och lagt mig och storbölat och tyckt synd om mig själv så vågade P sig upp. Trots att han småskrattade lite åt mig så var han bara sådär jättesöt.

Ja, jag var väl helt enkelt slut. Och då funkar inte förklaringen att jag ju hade ätit den andra daimen - för han hade ju så mycket annan choklad att välja mellan.

Jag sov sedan i två timmar....

Hormonerna from hell!

Moderskapsintyg

Senast vi var hos BM fick vi ett Moderskapsintyg. Kanske inte en jättegrej då det handlar om ett papper som ska skickas in till Försäkringskassan, men ändå.
På något sätt låter ordet Moderskapsintyg väldigt stort, mitt namn står därpå så alltså innebär det att jag ska bli moder - mamma! Ooooops

En annan sak jag reagerade över på pappret var att det står beräknad nedkomst 2010-01-09, alltså två dagar tidigare än vad de sa på ultraljudet. men spelar kanske inte så står roll för illbattingen lär väl komma ut när den själv väljer att göra det...

Ett tips vi fick av vår BM var att P ska skriva på angående Faderskapet redan innan födseln. Rådet bestod i att då vi inte är gifta och det händer mig något under förlossningen så blir P ej automatiskt fadern då vi ej är gifta. BM:s tips var ju att det var lättast att vara gift, men om vi inte hade några planer för det så rådde hon oss att boka tid för att skriva på dessa papper på familjeförvaltningen. Något vi reagerade på är hur enkelt det måste vara att "fuska" angående detta, bara för P att skriva på ett papper och så blir han plötsligt pappa.

Blir spännande det.

Tackar fina Jarna!

Se så fina små sockor jag fick till lilla Fjodor!

Det var fina Jarna som blev inspirerad när hon fick höra att jag är gravid. När hon lämnade över dem sa hon så bra: "- nu står du inför det största och viktigaste ledaruppdraget i ditt liv!".

Självklart blev jag rörd och väldigt glad över hennes omtanke. Sockorna blir perfekta att ta med sig till BB för Fjodor att ha på sig när han/hon åker hem med sin mamma och pappa mitt i kalla vintern.

Att vakna

av att det är dansträning i magen fick jag uppleva för första gången i natt. Fattade inte vad det var innan jag vaknat ordentligt, men efter en stund gick det upp att jag faktiskt har en liten människa i min mage. En liten människa som börjar träna sina muskler och som inte alls uppskattar om jag försöker ligga lite för mycket på mage. Då stretar den emot med både armar och ben, buffar så att jag ska fatta vinken och försöker byta ställning där inne. Antagligen försöker väl Fjodor meddela att mamma inte bör klämma sönder honom/henne där inne.

Coolt är det i vilket fall, även om det innebar att det var svårt att somna om och tröttheten idag är total. Men jag glädjs åt att imorgon ha gått 24 hela veckor och efter det finns det en chans att rädda det lilla liv jag har där inne om den skulle få för sig att komma ut för tidigt - vilket vi håller tummarna för att den inte gör!

Hjärtljuden!

Idag var vi hos BM, som vanligt var det tester hit och koll dit. Men också något otroligt spännande! Idag var första gången som vi verkligen hörde vårt lilla smultron där inne. Vi hörde hjärtslagen, skumt ljud men det slog stadigt på ca 155 slag.

Känslan av att höra detta och samtidigt kunna titta på ultraljudsbilden där Fjodor vinkar åt oss är obeskrivlig. Det är så coolt, men samtidigt så svårt att första. Det är svårt att första att det faktiskt är en liten bebis som om någon vecka faktiskt går att rädda om den skulle få för sig att titta ut för tidigt. Det är så svårt att förstå att vi ska bli föräldrar, mamma och pappa med bådas gener i samma lilla varelse.

Det är så coooooooooooooooooolt!

Rörelser!

Det är så grymt häftigt och jag blir lite tårögd när jag ligger i soffan och känner hur det rör sig där inne. Inga riktiga sparkar ännu, men rörelser och buffar. Fjodor är igång. Oron har funnits där vissa dagar, men efter att ha läst på lite så är det tydligen så att så länge bebisen fortfarande har det ganska rymligt där inne så letar den ofta upp en bekvämt placering vilket kan innebära att den lägger sig så att man inte känner av den i ett par dagar. Den kan även ligga med benen inåt vilket innebär att den inte känns så mycket.

Det känns ibland ganska töntigt att oroa sig, men det är så starka känslor förknippade med allt detta. Ett liv där inne som växer, mitt och P:s barn. en del av oss båda.

Sista tiden har jag dock bestämt mig att så länge det inte är några väldigt tydliga tecken på att något är fel så ska jag verkligen njuta av graviditeten. Vara glad för allt vad den innebär och njuta av kroppens förändringar.

Fick idag höra att jag ser så där alldeles lagom gravid ut och det känns precis så. Magen syns tydligt, jag är inte fullt så trött och jag mår bra. Kanske den allra bästa tiden av graviditeten!?!

Magen!

Ja, visst är det så. Den börjar synas rejält även om jag inte alltid kommer ihåg att jag är gravid. Just därför höll jag först på att ta pizzabagarens kommentar om att jag hade en stor mage som en förolämpning, men sedan när han la till att den var fin och jag kom ihåg att jag är gravid så blev jag istället glad. Är nog första gången i mitt liv som jag tar en kommentar om min mage med ett stort leende och bara blir sådär varm och lycklig inombords.

Pizzabagaren frågade om mamma (jag) ville ta några klubbor till mina barn, och jag så då att den i magen är den första. Ser jag så gammal ut så att jag ser ut att vara mamma tänkte jag? Men sedan kom jag på att jag dels kom in där med myskläder och en gravidmage och dels så är jag ju faktiskt snart mamma. MAMMA!

MAMMA! Jag smakar på ordet, på innehållet. Helt sjukt, jag är snart mamma! Jag som ibland funderar på när jag kommer bli stor!?!

Jag och P, mamma och pappa! Det där lilla knytet där inne är till hälften jag och till hälften P. För evigt kommer vi ha ett band till varandra, för evigt kommer vi älska denna lilla varelse. Sådana otroliga känslor som bara väller fram. Jag är fullkomligt stencool och lugn samtidigt som det är skitläskigt. Vad vet jag om barn, hur de ska matas, tvättas, bytas på, uppfostras osv. Just nu säger min hjärna att jag inte kan någonting!

Knytet där inne rör lite på sig, inga sparkar ännu men ändå den där känslan av att något växer inom mig. Jag är så glad!

Inspirationen

kom plötsligt tillbaks när Sanna tog upp sin blogg. Känslan av att skriva av sig infann sig. Tack, för det är så skönt!

Sista inlägget jag gjorde innan uppehållet var i början av april och den tid som varit efter det har varit omvälvande. Vi har fått uppleva extrem sorg och ändlös saknad samtidigt som ett nytt liv har börjat gro vilket gett starka lyckokänslor. Det har varit alldeles för förvirrat för att få ner känslorna i ord och kunna skriva.

Denna mix av känslor är inte alltid så enkel och man slits mellan sorg och glädje. Tankar om varför svärmor inte hann få uppleva detta lilla mirakel, hur vi idag känner hur mycket vi hade behövt henne och den trygghet hon hade gett oss. Nu får vi försöka tänka oss allt hon hade gjort och självklart gör det då ont att veta att hon inte är här. Det går att skriva i evigheter om detta, men känslorna blir fortfarande för starka och det blir för känslosamt för att fortsätta.

På något sätt tänker jag att eftersom Fjodor "blev till" bara ett par veckor efter att svärmor gick bort så kanske det var hon som där uppifrån såg till att detta lilla mirakel skulle komma ner till oss och få oss att orka vidare. Och då är jag inte ens troende...

Det är konstigt att en så liten varelse som jag har i min mage och som växer så det knakar kan skapa sådan starka känslor. Alla förändringar som sker både fysiskt och psykiskt är så otroligt.

Men så häftiga!

Trådar

Hela livet är som virkade trådar som hänger samman på en massa olika sätt, ibland är mönstret så fint medan det på sina håll finns små felvirkningar. Livet är precis som en spindelnät. Något du gör nu kan bero på saker som hänt långt tidigare, saker du tror du hanterat och lämnat bakom dig men som satt sådana spår. Du blir arg på dig själv för att det fått göra sådana avtryck i dig, men vad leder det till? Det bästa du kan göra är att nu äntligen göra någonting åt det.

Att du tillät att det blev som det blev då hänger ihop med saker som hänt tidigare och allt detta leder till att du reagerar som du gör idag.

Det har varit mycket som hänt och självklart ställer du dig själv frågan du även fick idag om hur du fortfarande står på benen. Samtidigt som du kan tycka att det varit då mycket, så är det samtidigt mycket av detta du inte riktigt kan ta på. Saker som ibland verkar så banala. Men det är väl så att dessa småsaker är en del av virrvarret i spindelnätet.

Du ser på dig själv och funderar på vilken väg du ska gå, vad du vill välja. Det är inte lätt, men du vet att det är upp till dig.

Du ser någon framför dig, någon som på så många sätt påminner om dig själv i vissa avseenden. Tankar och känslor. Du ser att något känns i hjärtat, att det finns en stark känsla av något och du berörs självklart av detta. Du ser de blanka ögonen som säger allt, ord är inte alltid det viktiga.

Mörkret sänker sig och du likaså, du undrar hur du ska få ihop allting.

Du är trött, så jättetrött.

Du längtar till känslan av oändlighet, om det är havet eller fjället kvittar.

PS. Tänker inte ursäkta mig att det var länge sen jag skrev, lusten föll plötsligt på igen och då finns du där bloggen. DS

Att få chansen

För att kunna bli bra på något behöver du få chans att testa och öva, att prova, göra fel, fixa till felen så de blir bra. Det är få saker vi är bra på från början, så det gäller att träna upp dem.

Om du tycker att någon inte är bra på något men som vill göra det, så är det väl bättre att stötta personen i det och låta den göra det under uppsikt. Att du stöttar och hjälper, istället för att stjälpa genom att säga att den inte kan.

Att se detta från sidan om är frustrerande och gör ont. Att se hur någon försöker, men pga en massa hjärnspöken så blir det fel. Minsta småsak blir därmed ett högt att bestiga.

Frågan är vad som kan göras åt det mer än att stötta och uppmuntra, när det sedan så snabbt kan rivas ner. Och utan att frustrationen blir för stor och uttrycker sig på fel sätt.

Många bollar...

Alltid en låt på hjärnan, just nu: Många bollar på Bengt...

Ja, ibland är det sjukt många bollar i luften. Som en jonglör försöker du vara med, parera och skicka vidare bollar som faller ner. När du gjort allt du kan för stunden slappnar du av för att snart hoppa upp och ta emot en ny. Vissa bollar är lätta som en badmintonboll medan andra känns som medicinbollar som är skjutna av en katapult men som du ändå måste stå kvar och ta emot. Livet är crazy just nu, men det är bara att hänga på. Du vet att det senare kommer vara lugnare och det är räddningen.

Vad händer?

Du står upp, du försöker vara rak i ryggen. För att få extra stöd försöker du borra ner klackarna i marken, men det är svårt eftersom den är frusen och full med is. Det blir lite halt och du spänner dig för att inte halka.
Du försöker landa i den där tryggheten i magen. Du finner den för en stund och i nästa letar du åter. Du vill inge lugn, du vill underlätta.
Du försöker hålla tankarna rationella, men något annat yttrar sig i din kropp/ditt kroppsspråk.
Du försöker lägga dina egna tankar och känslor åt sidan för att vara ett bra stöd och ge plats åt allt det andra, men du tycker det är svårt att hålla allt i schakt.
Det är så mycket bra och positivt som händer i ditt liv samtidigt som det händer saker som gör dig förtvivlad och stressad.
Å ena sidan vill du göra saker nu för att get ännu finns tid, å andra sidan behöver du bromsa för att du och andra ska orka.
Du känner frustration, du söker, du vill finna.

Det är ett kaos av känslor.