I måndags var P och jag ute och åt, farfar och farbror var barnvakt. Det var en skum känsla att vara ute själva, det märktes att någon saknades samtidigt som det var himla mysigt att kunna sitta ner i lugn och ro och prata. Detta ska vi göra mer av, nyttigt både för oss och för Nora. Samtidigt tycker de som får vara barnvakt att det är mysigt, vi har ju några aspiranter så det känns skönt att veta att möjligheten finns till en stund för oss själva.
Vi insåg att mycket av snacket dock landar i att prata om Nora och saker kring henne. En person skrev på facebook:
"När barnet sover borta och man får vuxentid så är det ändå barnet man pratar om. Vad hon sagt och gjort. Att två personer kan tycka så mycket om samma barn utan att det är någon rivalitet i det".
Bra skrivet C. Det stämmer så!
Vi kommer försöka göra sådana här saker ibland, gå på bio eller något liknande. Mycket med tanke på att vi tror Nora mår bra av det också!
Nora ligger nu i babygymmet och tittar på saker och ser så glad ut. Hon ler, "pratar" och viftar på armar och ben. Hon är så lättsam vår lilla tjej, finner sig i att vara själv en stund och roa sig på egen hand.
Igår kväll kom vi på oss själva hur otroligt larviga två personer kan bli som båda ligger på alla fyra och försöker få Nora att skratta, prata med henne och bara vara sådär fåniga. Samtidigt är det ju så mycket kärlek i den handlingen!
I onsdags var vi och vägde Nora. Som jag skrivit tidigare har ju detta med vikten varit ett stressmoment. Nu hade hon gått upp 380g på två veckor vilket är helt ok för henne och hon kom upp till nästa viktkurva. Detta har vi fixat med amning och ibland lite ersättning innan hon sover. När jag var på BVC i onsdags lovade jag mig själv att släppa stressen med Noras vikt. Vi har ju försökt köra på "normalt" sista veckorna vilket visat sig funka, hon är pigg och glad, hon växer så det knakar. Det gäller att lita på sig själv och sitt omdöme, att inte dras med i oron som skapas runt omkring allra helst för att det är första barnet!
