Erfarenheter

Livet är fullt av erfarenheter, erfarenheter som gör dig än mer ödmjuk inför livet.
Även om oron alltid är stort för ett litet liv som växer, så tror man ändå längst inne att allt ska gå vägen. Att det ska växa sig stort och levnadsdugligt. Du bygger upp bilder om hur tiden framöver kommer bli, hur du kommer se ut och hur livet framöver kommer staka ut sig på ett visst sätt.
Sen helt plötsligt så finns det inte mer, det du tänkt är borta. Det växer inte mer. Även om det förhoppningsvis bara blir en tidsförskjutning, så blev det ju inte som du tänkt. Varför tänker vi så mycket? Varför bygger vi upp bilder om hur det kommer bli? Jo, kanske för det är ett sätt att blicka framåt.

På skärmen finns inget litet tickande hjärta..... Du har känt det på dig, men hoppats in i det sista. Allt blir så tomt, så fruktansvärt tomt.
Du ser till att lösa en massa praktiska saker, sånt som måste fixas. Förmedla till de som behöver veta, lösa jobbet, få undan sådant som påminner om vad ni hoppats på skulle komma. Du vet att det kommer innebära en fysisk påfrestning och du fokuserar mycket på det. Det där som finns inom dig vill du få ut, det kanske känns som att ha cancer? Att behöva vänta på att det sätter igång, du känner panik och frustration. Nätterna är långa, det är svårt att komma till ro...

Känslorna finns där hela tiden också, en berg- och dalbana. Tankarna på det liv som inte blev av, tankarna på sorgen kring att det inte blev som man hoppats på, tankarna kring om det kommer kunna fungera igen, om det kommer bli fler barn. Kommer du kunna bli gravid igen, hur kommer det gå den gången? Det är så tomt, tomt i magen. Just nu är du ensam med din kropp.

Många tankar, en oändlig lycka över att ha ett litet barn där hemma. Ett barn som märker att allt inte är som det ska, som är lite oroligt men samtidigt säger mamma och ger dig en puss på munnen. Tänk de som inte har ett sådant litet liv att komma hem till!?!
Som den där tjejen i sängen bredvid som är där för andra gången, som gråter, som inte har det lilla livet där hemma men som längtar så.
Samtidigt blir du ännu mer rädd att det ska hända ditt lilla barn något, tänk om hon skulle ryckas ifrån dig!

En fysisk pärs som du aldrig kunnat ana, som gjorde dig så svag så du inte kunde ta hand om dig själv. En psykisk berg- och dalbana.

Du värms i hjärtat av människor som visat en sådan omtanke, som funnits vid din sida både fysiskt och mentalt, som vågat ta upp telefonen och ringa, som vågat komma förbi och ge dig en kram, som håller din hand och klappar dig på kinden. Du känner dig sådär liten, ömtålig och samtidigt så tacksam över värmen från en vän. Du får en kram till. Och kramar är det du behöver! Och att prata, ha någon som lyssnar, någon som ställer frågor och ger dig perspektiv på det som hänt. Människor som hjälpt dig genom veckan!

Du glädjs åt vissa relationer som stärkts, där någon klivit fram och visat att han bryr sig mer än du trodde, som vill vara med.

En livskamrat som visat att han står där i alla väder, som inte ger vika. Som tar emot dig när du svimmar, som ser till att få i dig mat, som tar emot dina känslostormar, som ber dig att lugna ner dig, som ger dig en kyss när du behöver det som mest, som kramar om dig när du gråter. Som delar ditt liv i alla väder.

På något sätt urskiljs vilka som vågar, vilka som står nära, vilka som bryr sig. Sen finns det nog många som inte vet hur de ska hantera situationen heller, men som tänker mycket på dig. Du är så tacksam för värmen från andra.
Du slåss med detta, att tycka det är en stor sorg samtidigt som du funderar på varför det är så stort? Varför tar du det så hårt? Varför bryter du ihop gång på gång? Varför gråter du? Varför blev det en så stor grej?

Imorgon ska livet börja rulla på igen, då ska allt börja återgå till det normala. Du är lite rädd, samtidigt som du bara vill gå vidare så finns det öppna såret där som ständigt påminner dig. Små saker som påminner dig, som får dig att känna, som får tårarna att tränga fram trots att du kämpar emot. Hur kommer det vara att möta folk igen, kommer du klara det? Klart du klarar det, men du är lite nervös.

Imorgon kommer det där glada ansiktet komma på igen, bara för att du är så. Det glada ansiktet kommer vara äkta, men under det kommer du samtidigt känna!

Att landa

Ojojoj, vilken vecka.

Veckan har varit så omtumlande på så många sätt och vis.

Sjukhusbesök med lilla N och alla känslor och tankar kring det. I efterhand kan jag känna att det tog på krafterna och psyket mer än jag kunde ana att det skulle kunna göra, och då var hon inte ens superallvarligt sjuk. Mammarollen och mammaengagemanget har vänts och vridits på, det är så lätt att ta för givet.

Hektiska dagar på jobbet ovanpå det för att sedan komma hem och dra igång med projekt källare då vi ville passa på eftersom vi hade både bygghjälp och barnvakt. Kalas på det och sedan en sorgsen dag på den. Som krydda på moset en trasig tvättmaskin, härlig timing när man ska tvätta inför resan...

Hur svårt kan det vara egentligen? Att det ska räcka med de små sakerna när det är för mycket redan för att man ska braka ihop.

Hjärnan förmanar att jag ska vara lugn medan jag stressar upp mig för en rad saker som egentligen inte behöver vara ett problem, men de stör min planering och sätter käppar i hjulet. Varför inte hitta lösningar istället för att bara se problemen? Tack vare min blivande så lyfter jag blicken.

Hur kan denna stress, frustration och trötthet få göra att jag inte ser fram emot den resa jag så länge velat åka på, hur kan den få mig att tänka att det vore skönare att boka av?

Jag blir arg på mig själv, fixar en massa saker och sedan landar jag i soffan. Känner att saker delvis faller på plats och att ingenting är en katastrof. Resan ska bli kul, huset har jag hela livet på mig att fixa med, funkar inte tvättmaskinen får vi tvätta någon annanstans tills vi hunnit fixa den eller köpa en ny osv. Ni fattar va!?!

Det är väl också denna dag som spelar in. Hur lång tid det än går så tror jag att när det väl närmar sig det datum som det hände så är det tuffare, det är mer tankar och du minns mer av den tid som var just då. En dag som i hela mitt liv varit dagen före min födelsedag, idag är det en sorgens dag och jag känner inte alls för att fylla år dagen efter...

Allt detta sammantaget, ja det har varit en tuff vecka.

Jag är skör men jag ser framåt!

Kärleken till ett barn

Nu är vi hemkomna efter tre nätter på akuten samt barnavdelningen. Lilla N började må dåligt och fick inte behålla något sedan onsdags kväll, i fredags konstaterades halsfluss och när hon inte fått behålla något alls på lördag kväll, inget blött i blöjan och var matt och slö så fick vi rådet av sjukvårdsupplysningen.

Efter 6h på akuten blev vi inlagda. Sond sattes in med vätskeersättning och majsvälling. N var rädd för doktorer och sköterskor, ville vara sådär jättenära hela tiden.

Söndagen var ingen höjdare, kräkningar och diaré bytte av varandra, sambon var sjuk hemma och lilla N var superslö. Det var dock tryggt att vara inlagd så man visste att de hade koll på henne. Sambons snälla moster höll mig sällskap. Ytterligare en gång påmindes jag om att min familj inte var nära. Lilla N piggnade till på em, för att sedan bli jätteslö igen. Måndagen fick vi sällskap av pappa P och dagen var positiv, N fick behålla allt och vi var på väg hem på permission. Men just när beslutet hölls på att tas så var det en kräka utan dess like och det var bara att sanera och stanna kvar. N kräktes upp sonden vilket såg riktigt groteskt ut när ena änden stack ut genom näsan och den andra genom munnen. Usch och fy. N slapp dock att sätta tillbaks sonden då hon fick behålla det hon åt efter det. Tisdag fm var det en riktigt pigg tjej som vaknade, hon diggade till bolibompa och vi fick åka hem. Väl hemma så har N fått behålla maten, ikväll åt hon tom barnmat själv och somnade sedan gott. Halsfluss och ROTA-viruset...

Detta var det som hänt, det faktiska. Men sen var det ju det andra...

Det är otroligt så många känslor som hinner röra sig genom ens huvud och hjärta. Vi har tänkt väldigt mycket på N:s farmor, då sonden påminnt lite för påtagligt om det. Innan vi visste vad det var så var det många tankar som hann röra sig genom medvetandet - det är väl inte så att det kan vara samma sak, är det tarmarna, varför får hon inte behålla något... Känslorna blir extra starka då vi närmar oss tvåårsdagen av bortgången av N:s farmor. Vi trodde kanske inte riktigt på att det kunde vara så illa, men tankarna fanns där. Det kändes lite lugnare då vi fick reda på vad det var.

Har tänkt massor på föräldrar som har barn som är svårare sjuka än N, som kanske har livshotande sjukdomar, föräldrar som har barn som går bort. Jag tyckte dessa dagar var en pers, hur är det då inte för dem? Förstå ovissheten om hur det ska gå, eller veta att det inte kommer gå. Det är mycket jag tänkt kring detta, men det blir för starkt att skriva - men jag tror ni säkert förstår tankegångarna. Sen har jag också tänkt på de människor som bor i länder där de inte har den bra sjukvård som vi har - förstå att se sitt barn bli uttorkat och inte kunna göra något...

Vi klagar ofta på sjukvården, men tänk så bra vi har det. Läkarna har kanske inte varit de bästa och N skällde ut en av dem, men sköterskor och undersköterskor - de allra flesta har varit superfina mot oss. Vi fick en favorit jag och N, hon var så omtänksam och fick N att inte vara så rädd för folk med de vita kläderna!

Hon är så tapper vår lilla N. Hon har inte klagat mycket trots slangen ner i magen genom näsan, trots provtagningar och penicillin. När de stuckit henne flera gånger i högra långfingret beslöt hon sig för att hålla det fingret intryckt mot handflatan resten av dagen och man fick absolut inte räta ut fingret. Sötpluttan...

Som sagt, mycket reflektion dessa dagar från sjukhussängen där ryggen värkt och vi inte fick gå ut på avdelningen, där man fick ringa på klockan för att få gå på toa och titta på livet som rullade på utanför fönstret. Kärleken växer sig ännu starkare under dessa dagar till vår lilla varelsen, den där fina lilla tjejen som är en del av oss. Eller, den är så stark som den kan bli - men man blir ännu mer ödmjuk inför den kärleken, man tar den inte lika mycket för givet och man är ännu mer tacksam för tiden man har tillsammans!

Skulle kunna skriva i all oändlighet just nu känns det som, men nu vill jag bara vara, vara med min blivande man och höra lilla N snarka en våning upp!

Energinivå

Det är en utmaning att hålla energinivå och glädje uppe när det runt omkring är så mycket gnäll. Och vad gnälls det egentligen om? Du försöker stå emot, vända på det, bearbeta dem, driva med dem. Men även du kan ta slut. Det du frågar dig är var du ska hitta energin? Var finns laddaren?

När det är såhär så frågar du dig vad du egentligen vill få ut av livet. Självklart är privatlivet det allra viktigaste och att du och de dina mår bra.

Men du tänker också på den drivkraft du har inom dig, du behöver få utlopp för den och du vill få utlopp för den. Du vill utvecklas och växa.

Det är en lite knepig situation. Samtidigt som du vill lägga fokus på familjen och vet att där du är idag är förmånligt för familjen. Samtidigt så vill du utvecklas på andra områden.

Det är knivigt, vilken väg passar dig att gå?

Så ledsamt

Vissa dagar är längtan att ha familjen närma större än andra dagar, idag är en sådan dag.

Det finns relationer som är så komplicerade, så minsta grej gör att allt kommer tillbaks och blir så ledsamt och tråkigt. Allt rivs upp, du blir ledsen och förbannad. Du vill så gärna ställa saker till rätta, du har försökt men inget händer.

Blod är tjockt, men ibland är det inte tjockare än vatten. Du är glad för alla fina människor som bryr sig om ditt barn, som är engagerade och som vill träffa henne. Som vill bygga en relation. När människor som borde vara så självklara inte gör det så är det svårt att förstå, du undrar varför och du känner ledsamhet.

Det skapar slitningar och det skapar frustration, samtidigt som ni blir starkare för varje gång.

Funderingarna går dock hur länge du ska försöka och när du kommer sluta bry dig...

Livet

Det är ett livspussel, hela tiden. Du löser en situation, går vidare och stöter sedan på en annan. Livet är underbart med alla twister det kan ta, även när twisterna är tuffa - efteråt när du kan le åt det.

Tänker på allt som finns i för mig innebörden av Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå". Inte något att le åt, men något som accepterats. "Vi ses i Nangiala"...

Det är så lätt att fasta i det där negativa kring saker som händer runt omkring, saker som påverkar dig direkt eller indirekt. Det gäller då att se det där andra och glädjas åt det. Det där som att ha gått ner en massa kilon, att ha en underbar liten familj, att ha en härlig familj runt sig, att ha gamla och nya fina vänner som stärker dig.

Du får se bort från de där personerna som gör dig ledsen och besviken, du har försökt så vad mer kan du göra? Men det är svårt att ta det där steget att ta avstånd - att inte aktivt försöka göra något, särskilt när du inte är sådan som person.

Tänk bort energitjuvar, tänk in positiva människor!

Lusten föll på

och jag kände för att skriva lite här på bloggen. Är ju inte särskilt frekvent, men so what?

Sommaren har varit härlig med lite tjejutflykter och framför allt mycket tid hela familjen. Vår lilla familj bestående av mamma, pappa, barn. Första flygturen för vår lilla tjej, skön vecka i stugan och så lite fix hemma. Det är intressant det där med fix hemma och ha en liten samtidigt. Vi byggde staket för att säkra tomten lite mer. Det gäller att vara effektiv när det går, att köra på då det är lugnt och sedan får en avbryta när det behövs. Men det rullade på ok, mycket tack vare att vi har en sådan snäll liten tjej som långa stunder fann sig i att ligga i solskyddstältet och leka med sina leksaker medan vi grejade bredvid.

Det är häftigt vad som händer i en så liten varelses liv. På 1 1/2 vecka har hon lärt sig åla fram över golven, sitta själv och röra sig runt med gåstolen. Hon är glad för det mesta och skrattar hjärtligt. Dock är det rätt komiskt när hon högfärdshostar för att få lite uppmärksamhet.

Helt plötsligt blir hon så stor, är med på ett helt annat sätt och jag måste få säga att det blir bara roligare och roligare!

Vi har dock en liten tjej som tycker att hennes föräldrar är allt för morgontrötta och försöker träna oss i att gå upp tidigt... Ja tjena, så pigga vi är. Dock kan jag mysa ner mig i soffan och njuta av mammaledigheten och vår lilla tjej medan jag ser på klockan och inser att mina kollegor startar arbetet för dagen!