Erfarenheter

Livet är fullt av erfarenheter, erfarenheter som gör dig än mer ödmjuk inför livet.
Även om oron alltid är stort för ett litet liv som växer, så tror man ändå längst inne att allt ska gå vägen. Att det ska växa sig stort och levnadsdugligt. Du bygger upp bilder om hur tiden framöver kommer bli, hur du kommer se ut och hur livet framöver kommer staka ut sig på ett visst sätt.
Sen helt plötsligt så finns det inte mer, det du tänkt är borta. Det växer inte mer. Även om det förhoppningsvis bara blir en tidsförskjutning, så blev det ju inte som du tänkt. Varför tänker vi så mycket? Varför bygger vi upp bilder om hur det kommer bli? Jo, kanske för det är ett sätt att blicka framåt.

På skärmen finns inget litet tickande hjärta..... Du har känt det på dig, men hoppats in i det sista. Allt blir så tomt, så fruktansvärt tomt.
Du ser till att lösa en massa praktiska saker, sånt som måste fixas. Förmedla till de som behöver veta, lösa jobbet, få undan sådant som påminner om vad ni hoppats på skulle komma. Du vet att det kommer innebära en fysisk påfrestning och du fokuserar mycket på det. Det där som finns inom dig vill du få ut, det kanske känns som att ha cancer? Att behöva vänta på att det sätter igång, du känner panik och frustration. Nätterna är långa, det är svårt att komma till ro...

Känslorna finns där hela tiden också, en berg- och dalbana. Tankarna på det liv som inte blev av, tankarna på sorgen kring att det inte blev som man hoppats på, tankarna kring om det kommer kunna fungera igen, om det kommer bli fler barn. Kommer du kunna bli gravid igen, hur kommer det gå den gången? Det är så tomt, tomt i magen. Just nu är du ensam med din kropp.

Många tankar, en oändlig lycka över att ha ett litet barn där hemma. Ett barn som märker att allt inte är som det ska, som är lite oroligt men samtidigt säger mamma och ger dig en puss på munnen. Tänk de som inte har ett sådant litet liv att komma hem till!?!
Som den där tjejen i sängen bredvid som är där för andra gången, som gråter, som inte har det lilla livet där hemma men som längtar så.
Samtidigt blir du ännu mer rädd att det ska hända ditt lilla barn något, tänk om hon skulle ryckas ifrån dig!

En fysisk pärs som du aldrig kunnat ana, som gjorde dig så svag så du inte kunde ta hand om dig själv. En psykisk berg- och dalbana.

Du värms i hjärtat av människor som visat en sådan omtanke, som funnits vid din sida både fysiskt och mentalt, som vågat ta upp telefonen och ringa, som vågat komma förbi och ge dig en kram, som håller din hand och klappar dig på kinden. Du känner dig sådär liten, ömtålig och samtidigt så tacksam över värmen från en vän. Du får en kram till. Och kramar är det du behöver! Och att prata, ha någon som lyssnar, någon som ställer frågor och ger dig perspektiv på det som hänt. Människor som hjälpt dig genom veckan!

Du glädjs åt vissa relationer som stärkts, där någon klivit fram och visat att han bryr sig mer än du trodde, som vill vara med.

En livskamrat som visat att han står där i alla väder, som inte ger vika. Som tar emot dig när du svimmar, som ser till att få i dig mat, som tar emot dina känslostormar, som ber dig att lugna ner dig, som ger dig en kyss när du behöver det som mest, som kramar om dig när du gråter. Som delar ditt liv i alla väder.

På något sätt urskiljs vilka som vågar, vilka som står nära, vilka som bryr sig. Sen finns det nog många som inte vet hur de ska hantera situationen heller, men som tänker mycket på dig. Du är så tacksam för värmen från andra.
Du slåss med detta, att tycka det är en stor sorg samtidigt som du funderar på varför det är så stort? Varför tar du det så hårt? Varför bryter du ihop gång på gång? Varför gråter du? Varför blev det en så stor grej?

Imorgon ska livet börja rulla på igen, då ska allt börja återgå till det normala. Du är lite rädd, samtidigt som du bara vill gå vidare så finns det öppna såret där som ständigt påminner dig. Små saker som påminner dig, som får dig att känna, som får tårarna att tränga fram trots att du kämpar emot. Hur kommer det vara att möta folk igen, kommer du klara det? Klart du klarar det, men du är lite nervös.

Imorgon kommer det där glada ansiktet komma på igen, bara för att du är så. Det glada ansiktet kommer vara äkta, men under det kommer du samtidigt känna!