Helgen

har gått som smort. Fullt ös hela vägen, med många trevliga möten. Nu är det lugnet efter stormen, förkylningen vill inte ge med sig och jag vill TRÄNA!
Är det någon mer än mig som inte riktigt fått julkänslan och som heller inte förstår att det är julafton om tre dagar? Vadå, har jag jullov?

Hela hösten har gått så sjukt fort och det har skett en del rätt stora omvälvande saker på det privata planet. Ibland när jag ser på saker som har hänt, förstår jag inte riktigt att det faktiskt handlar om mig. Är jag verkligen en del av detta? Om det nu är så att det faktiskt är så att jag är med i detta på riktigt, så vill jag inte byta med någon!

Hade en så sjuk dröm i natt, en dröm som kan bero på att är något som funderats något på någon gång sista tiden. Väcktes upp ur drömmen när den var som läskigast och självklart hänger den känslan sedan kvar i kroppen resten av dagen.

Sömn tack!

Kan någon

banka lite vett i skallen på mig?
Funderar på att gå till gymmet trots rejäl förkylning för jag tror inte jag hinner dit senare i veckan (om jag skulle råka bli mer kry). Jag är verkligen dum i pannfläsket när det kommer till detta!

Enormt behov av vila, ta det lugnt och kramar. Varför lyckas jag alltid pricka in mina förkylningar till loven?

Tänker mycket på någon och en viss situation. Detta suger verkligen och försöker göra mitt bästa för att vara ett bra stöd, men självklart är det tungt. Trodde det var på G att lösa sig, men då skiter sig saker igen. Vill bara vara sådär liten igen, lägga mig ner och gråta för att jag tappat bort en nyckelpiga eller något liknande. Men detta går icke, stå upp rakryggad för i bövelen!
Det gäller att fokusera på det positiva och vad du får ut av det som skett! Och även se att detta stärker!

Ibland

tar bara all energi helt slut, du är helt tom, du kan inte tänka, slumrar i soffan redan kl 20 och har STORT behov av lustgas. Du vet inte riktigt var du ska göra av dig själv, hjärna och kropp är inte riktigt kompatibla.

Något är slutfört och nu gäller det att blicka framåt. Processen har varit lång och slitsam, men samtidigt fört mycket bra med sig.

Denna någon fick ett grattiskort från dina älskade päron, vilket fick er båda att skratta gott.
Texten var följande:

- Varför är mannens åldrar som bilar?
15-19 - Som en Formel-1bil, går väldigt fort...
20-29 - Som en Bärgningsbil, alltid på jakt efter att få någon på kroken...
30-39 - Som en Brandbil, aldrig sen att rycka ut...
40-49 - Som en Trampbil, måste trampas igång...
50-59 - Som en Elbil, måste laddas upp ordentligt före användning...
60- Som en Skrotbil, alla vet hur den är men ingen vill ha den...

Garvar gott åt detta.
Fundera du på var du/din respektive finns i detta och om det stämmer in!?!

Tokkär (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!),

tokglad, tokbusig, toktrött.

Den där människan är bara så bra, får mig att skratta och tycka att livet bara är sådär riktigt mysigt. Måste erkänna det, är verkligen tokkär - hur det nu än gick till. Tokbra är det i vilket fall. Diggar dig!

Den där vännen är bara så tokbra rakt igenom, diggar dig också!

Den där städningen som ska ske efter träningen är bara så toktråkig...
Men ack så nödvändig för att vi inte ska utveckla dammallergi.

Tokpositiv till vissa saker, toknegativ till annat. Det är inte lätt när det är svårt!

?

Hur är det och hur kommer det att bli?
Vad är det du vill?
Vad är det du mår bra av?
Är det ok att säga ifrån? Fixar du att göra det? Varför ska det vara så svårt att göra det?

Vissa saker är shit, andra bara så himla bra. Varför är det svårt att hitta någon form av balans däremellan?

Fredagen var skitkul, lördagen skrattade du dig igenom och söndagen löste något av julklappsångesten.

Bara några futtiga dagar kvar innan det är lov!!!

Dagsläget:

• mysig morgon med skämt, mys och tända ljus
• träningsvärk utöver det vanliga, blev kanske lite too much med 5 dagar i rad. Kändes som en gravid 80-åring som skulle försöka ta sig ur sängen i morse
• trött, men på ett behagligt sätt
• luciafirande
• något splittrad inför eftermiddagen
• ser fram emot kvällens bravader och att sedan få landa hemma hos någon som bara är så bra
• julbak med fikabesök imorgon för att försöka få lite julkänsla
• förhoppningsvis julklappsjakt på söndag, har ju för tusan inte börjat än...

Börjar du bli vuxen?

Det är många tankar, funderingar och processer som pågår nu uppe i pannfläsket. Mycket handlar om större frågor som har med livet, val, vem du varit och vem du håller på att bli. Pusselbitar kastas upp och faller sedan ner på en annan plats något omformade.
Pusselbitarna känns på något vis mer "vuxna" vad det nu kan innebära. Du ser nog inte dig själv som "vuxen" fullt ut och frågan är om du någonsin kommer bli det. "Vuxnare" kommer du nog att bli, men du har nog fram tills idag sett dig mer som "ung vuxen". Du ser på folk runt omkring dig som "vuxna" och du själv är inte där ännu.
Fråga inte hur och vad som menas med det för det är inte mycket du kan svara på just nu när det handlar om dig själv och dina tankar. Vad är det egentligen som håller på att hända?

Saknar er så sjukt mycket idag!

Önskar att ni bodde närmare så det bara var att svänga förbi...
Massor med kramar till er!

Snart ledigt

är det de flesta pratar om. Alla längtar till lov och ledighet, alla verkar ta av sin sista energi för att klara de sista dagarna. Varför är det så att så många är så trötta? Hur trötta skulle vi vara om det inte skulle vara lov snart? Hur mycket påverkas vi av varandra när vi går runt och pustar om att vi längtar till lovet , hur vi ska orka tills dess och hur trötta vi är? Allt handlar om att få lov. Det är lite frustrerande med allt detta. Jag måste försöka stänga av snacket om sen och tänka att nu är nu, försöka att inte själv bidra med det.

Har nog inte haft den där extrema längtan och behovet av loven. Självklart tycker jag det är skönt med lov och de är alltid välbehövliga. Men för mig handlar det även mycket om att försöka trivas med arbete och vardag, inte bara försöka genomlida det och längta efter ledigt.

Fa........

Varför ska jag ge mig på saker själv när jag vet att andra klarar det mycket bättre?
Hela bloggen är helt knäpp och en massa saker har försvunnit.
Tror ni jag är trött på mig själv eller!?!?!?!??!

HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!

En inre dialog:

- Jag nöjer mig med 10 min på trappmaskinen efter passet, ska ju träna imorgon också.
- Vadå 10 min, det ger ju inget resultat. 20 min är minimum.
- Men jag har ju redan cyklat, rott och kört igenom styrketräningsmaskinerna!?!
- Och?
- Ja, men det är väl bra? 10 min är väl bättre än ingen?
- Nej du, 20 min är minimum.
- Men kroppen börjar bli trött ju. 15 min räcker.
- Såja, nu börjar det likna något. Det är 5 min längre än du sa från början. Se så, kör på nu.

- Puh, nu har jag varit duktig.
- Nja, du kunde allt ha kört en stund till så hade det gett bättre resultat.

Det är konstigt hur gamla tankar kan sitta så inpräntade i dig.
Trots att så många senaste tiden påpekat skillnad så ser du det inte själv...

Uttråkad och rastlös,

måste hitta på något med mig själv. Det här håller inte i längden, för då kommer jag bli en ännu större pina för omgivningen...
Behöver hitta lust och engagemang, viljan att utveckla. Den försvann någonstans på vägen och jobbet känns inte lika entusiasmerande just nu. Fem år sedan jag började jobba och visst har tiden gått fort. Men var tog all inspiration, kreativitet och utvecklingsanda vägen? Var tog det där brinnande engagemanget och glöden vägen? Kan tyvärr inte skylla på att jag skulle kunna vara utarbetad och behöver lov, för det är inte det som är problemet...

Glada

stunder och trevliga besked är något som står för helgen som gått. Det är härligt att umgås med människor du uppskattar och du blir glad av att höra att några andra har något riktigt fint att se fram emot. Fan vad du ska vara blödig i dessa lägen.

Viss tid har bestått av att hantera vissa tankar. Du orkar inte med trassel och när andra snurrar till det hänger du helt enkelt inte med. Hjärnan blir överfull och du vill skrika rakt ut för att sen springa och gömma dig. Varför ska det vara så svårt? Som någon sa handlar det i grund och botten av vem/vilka och vad du mår bra av, sen är det bara upp till dig att sortera. Haken för dig är nog dock avstånd, tid, alternativ och meningsfullhet. Du måste lära dig hantera både sorteringen och situationen.

Du är dock överlycklig för personen du har nära dig som får dig må så bra. Stuvade makaroner och pannbiff, det är kärlek det!

Sist men inte minst är du skitdålig på att vänta. Du hatar att vänta.
Rejält myrbrallig!

När hemma inte alltid är hemma!

Du bor på ett ställe och det är ditt hem, du trivs. När du får frågan vart du bor kommer du på dig själv med att svara att jag bor här men kommer därifrån. Varför svarar du så? Hur kan ett ställe där du inte bott på 10 år fortfarande räknas som hemma? Självklart kan saknaden av att inte ha familjen nära bli stor och du skulle ibland vilja ha den där vardagen tillsammans med dem. Samtidigt vill du inte byta ut det liv du lever här. Jobbet var anledningen till att du från början flyttade hit, när du då tappar lust och engagemang för ditt arbete blir du frustrerad och förstår inte riktigt meningen med det.

När det händer saker som gör att du börjar solla kring dig där du just nu bor blir det sociala livet ganska skört. När du tänker efter har du inte så många du umgås med bara sådär. Det finns de du uppskattar, självklart är det så. Men du saknar att ha det där bredare nätverket som du alltid haft, att ha gänget att hänga med eller några att bara dra iväg en sväng med. Du är van att ha det så, men nu är det så mycket som är upp till bara dig. Efter att ha flyttat många gånger, avslutat vissa kapitel som innebär att vissa "vänner" också försvinner så orkar du inte riktigt börja om på nytt ytterligare en gång i en ny stad och se till att bygga upp ett socialt nätverk. Ibland kan du tycka att det känns tomt och sårbart!

Människan?

Det är klurigt med hur olika människor är. Många är helt underbara och härliga, andra inte. Det går att diskutera om detta är medfött, om det är socialt betingat eller om det kanske handlar om en psykisk problematik. Tänker dock inte gå in på den diskussionen här.

Hur kan vissa människor bete sig som de gör och få fortsätta göra det? Varför vill de inte andra personers bästa? De bara tar och ger aldrig, de är inte ärliga, de ljuger, försöker binda andra människor till sig och lyckas med det i viss utsträckning, de har ett otroligt bekräftelsebehov.
De är på något sätt riktigt läskiga, du blir både ledsen och till viss del rädd på något konstigt sätt. Vad kan vissa människor egentligen ta sig för? Hur långt kan de gå?

Nu låter detta kanske värre än vad det egentligen är, men tankarna kommer upp. Det är så trist att inte kunna lita på personer, inte ens de som du en gång haft förtroende för. Det gäller nog i dessa situationer att inte tappa tilltron på alla människor runt omkring dig, det handlar mer om att solla. Kvalité är betydligt bättre än kvantitet, det känns bara så otroligt trist.
Luften pyser ut!

Kommer på mig själv

med att sitta och garva. Helt plötsligt bara sådär. Minnet dyker upp då och då och det är svårt att hålla sig för skratt. Ser säkert konstigt ut om någon skulle se mig, men jag har kul i alla fall. Det är fascinerande hur en låt som "Speedy Gonzales" kan påverka så mycket...
Eftersöker bättre spellistor i fortsättningen!

En helg

där mycket har fallit på plats. Det är så skönt när det infinner sig ett lugn och du känner att du sakta men säkert börjar komma tillbaks till ditt rätta jag. En klok person uttryckte det med ordet "plattform" vilket för den som ser allt i bilder var ett bra uttryck för mycker just nu. Det gäller att hitta den där plattformen, få landa och känna lugn. Sjukt glad och tacksam för många saker just nu och är förundrad över hur man kan ha en sådan tur!?!

Trodde stadiet var passerat, men en praktfull bakiskänsla lyckades infinna sig på söndagen. Ullrik 4-ever! Det var en rejäl envishet som krävdes för att ta sig igenom dagen som bestod av släktmiddag och dylikt. Det är inte lätt när det är svårt, men tur att det är övergående...