Det började med att jag inte kände av Fjodor där inne. Efter samtal med Mödravården fick vi åka upp till förlossningen. Urinprov, blodtryck, blodprov, hjärtkurva och ultraljud stod på programmet. En otrolig lättnad att höra Fjodors jämna fina hjärtslag slå...
Dock kom de fram till att mitt blodtryck var högt, jag släppte igenom socker på ett sätt jag inte borde samt att Fjodor vägde ca 0,5 kg för lite. Oron steg hos två annars ganska lugna blivande föräldrar. Vad innebär detta? Varför är Fjodor så liten där inne? Kan det verkligen vara en start på havandeskapsförgiftning som de pratade om?
Efter att ha besökt förlossningen 4ggr på 5 dagar, då värdena var fina och blodtrycket gått ner så var vi tillbaks på återbesök. Fjodor hade då varit igång lite mer där inne. Alla värden återigen fina och Fjosen verkar ha växt på sig lite. Sköööönt!
Varje liten rörelse där inne är som en dos valium - att en liten kan oroa så mycket redan innan den kommit ut, hur ska det inte bli sen då?
Jag är så grymt tacksam över att förlossningsavdelningen alltid är så välkomnande, det är alltid bättre att åka dit än att inte göra det och de får en ursäktande mamma som mig att inse att dom är där för just mig.
Något jag kommit underfund med den senaste veckan är hur avgörande det är hur personalen man träffar agerar. Är de lugna, säkra och vet vad de ska göra och kan svara på frågor så blir jag lugn, är det någon velmaja som inte får ut orden så blir jag irriterad. Per och jag har diskuterat detta en hel del. Det är bara att hoppas på att jag får en av de här trygga bestämda personerna när jag är där för att förlösa, annars vet jag inte hur jag kommer reagera...
Det känns i kroppen att den senaste veckan har tagit på krafterna. Det tar så otroligt mycket energi att vara orolig för hur det är med det lilla livet där inne. Självklart finns en viss oro kvar, men det gäller också att försöka njuta.
Kroppen börjar också säga ifrån rent fysiskt, den är helt trött och slut efter en dag på jobbet. Det är inte mycket som behövs extra för att jag ska bli sådär slut.
Samtidigt som jag just nu har viss separationsångest från att sluta jobba, så ser jag verkligen fram emot att få gå hem den 22dec och veta att det inte finns några mer måsten. Att vila och ta dagen som den kommer. Sen återstår det ju att se när den lilla Fjosen tänker titta ut!
Detta är också en tankeställare vi fått oss den senaste veckan, från och med nu kan vi bli föräldrar när som...
Fick mig en tankeställare igår när en person berättade om sin graviditet. När jag tänker tillbaks på hela graviditeten så har vi kastats mellan stor sorg efter P:s mamma och stor glädje tack vare graviditeten. Jag har haft en fullspäckad höst där mycket jobb, utbildningen och renoveringar sätter sina spår. Egentligen är det de sista 1,5 veckorna som jag har tagit det lugnt. Kanske inte så konstigt att Fjosen där inne säger ifrån, nu måste jag ta det lugnt och tänka på min hälsa och det lilla livet i min mage.
Det är 13 arbetsdagar kvar, en hel del som ska avslutas, betyg som ska sättas och överlämning som ska ske. Utbildningen ska avslutas och julhandling ska ske. Visst, det är en del att stå i. Men just nu är jag samtidigt så otroligt medveten om att jag behöver lugn och ro för att må bra, för att orka. Det gäller att inte boka in för mycket, ta allt med ro och låta människor rusa förbi i jakt på att vinna tid!
