När man hör om barn som blir sjuka eller dör så är det oftast någon man inte känner, avlägset från ditt eget liv på något sätt. Ändå ryser du i kroppen och mår illa.
Nu har det drabbat en familj som du känner till och då kommer allt så mycket närmare.
Jag tänker på min egen lilla tjej här hemma. Vad skulle jag göra utan henne? Att hon inte skulle vara med oss resten av livet är ju helt ofattbart. Med henne kom ju en helt ny dimension i livet. Älskade lilla barn. Jag har vaknat ofta de sista nätterna för att känna på hennes rygg att hon verkligen andas, gett henne extra mycket närhet och talat om för henne att jag älskar henne.
Har tänkt mycket på familjen de sista dagarna, hur går man vidare efter en sådan händelse? Hur går det för syskonen? Kanske tur att familjen har barn sedan tidigare, då måste de kämpa vidare för deras skull.
Jag har varit nära några människor som förlorat sina barn i högre ålder och förundras över deras förmåga att gå vidare och finna mening i livet. Att de orkar gå upp varje dag, att de orkar leva vidare. Jag vet inte om jag skulle fixa det...
Alla dessa känslor blir än mer starka efter att själv ha blivit förälder, det känns ännu längre in i benmärgen. Samtidigt kan man ju inte gå runt och oroa sig hela livet för något som kan komma att hända.
Sen tänker jag på alla de människor som har svårt att få barn eller inte kan få barn. Visst, det finns andra vägar som t.ex. adoption - men ändå. Jag kan bara tänka mig sorgen och tomheten av ofrivillig barnlöshet och att allt för mycket hela tiden påminner dem om detta.
Till detta hade vi dop i helgen vilket var en mycket lyckad tillställning. Samtidigt var det jobbigt, jättejobbigt för vissa. Vi saknade självklart den person som är min dotters främsta skyddsängel - farmor. Det är så sorgligt och det gör så ont att hon inte får vara med om detta underverk och att vi inte får dela det med henne.
De sista dagarnas funderande har fått mig än mer ödmjuk till livet och medveten om hur skört livet är.
