Så ledsamt

Vissa dagar är längtan att ha familjen närma större än andra dagar, idag är en sådan dag.

Det finns relationer som är så komplicerade, så minsta grej gör att allt kommer tillbaks och blir så ledsamt och tråkigt. Allt rivs upp, du blir ledsen och förbannad. Du vill så gärna ställa saker till rätta, du har försökt men inget händer.

Blod är tjockt, men ibland är det inte tjockare än vatten. Du är glad för alla fina människor som bryr sig om ditt barn, som är engagerade och som vill träffa henne. Som vill bygga en relation. När människor som borde vara så självklara inte gör det så är det svårt att förstå, du undrar varför och du känner ledsamhet.

Det skapar slitningar och det skapar frustration, samtidigt som ni blir starkare för varje gång.

Funderingarna går dock hur länge du ska försöka och när du kommer sluta bry dig...

Livet

Det är ett livspussel, hela tiden. Du löser en situation, går vidare och stöter sedan på en annan. Livet är underbart med alla twister det kan ta, även när twisterna är tuffa - efteråt när du kan le åt det.

Tänker på allt som finns i för mig innebörden av Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå". Inte något att le åt, men något som accepterats. "Vi ses i Nangiala"...

Det är så lätt att fasta i det där negativa kring saker som händer runt omkring, saker som påverkar dig direkt eller indirekt. Det gäller då att se det där andra och glädjas åt det. Det där som att ha gått ner en massa kilon, att ha en underbar liten familj, att ha en härlig familj runt sig, att ha gamla och nya fina vänner som stärker dig.

Du får se bort från de där personerna som gör dig ledsen och besviken, du har försökt så vad mer kan du göra? Men det är svårt att ta det där steget att ta avstånd - att inte aktivt försöka göra något, särskilt när du inte är sådan som person.

Tänk bort energitjuvar, tänk in positiva människor!