Lagret är påfyllt!

Visst kanske det är lite för sin egen skull att återigen behöva uppleva ett av mina sammanbrott som P har fyllt på lagret, men hur mycket kärlek är det inte i detta!?!?!??!

Inte nog med choklad, det blev även Coca cola och en uppdatering av Angry birds! Vad mer kan jag begära?

Systembolaget på smällen!

Ja, jag vill ursäkta mig varenda gång jag går in på Systembolaget nu när jag är gravid, vill skriva en skylt där det står att det inte är jag som ska dricka det. Det kan ju faktiskt vara till någon annan jag köper!

Men är det så att vissa kanske tittar lite snett på mig eller är det bara jag som lägger skuldkänslor på mig själv för att jag vet hur tabubelagt det är?

Nu skulle jag inte komma på att dricka alkohol när jag är gravid, men för lite kuriosa så blev min mamma rekommenderad att dricka ett glas rödvin om dagen i slutet av sin graviditet med någon av oss syskon för att förbättra blodvärdet. Det tragiska i det hela är att mamma inte tycker om rödvin, själv skulle jag inte ha något emot den rekommendationen om den var ok idag!

Det finns nog inget häftigare än att vara gravid, men jag kan villigt erkänna att det jag saknar mest med att inte dricka alkohol är det där rödvinsglaset på fredagskvällen. Känslan av smaken och lugnet som infaller i och med att det är fredag...

Men men, för det under som växer i min kropp kan jag avstå i princip vad som helst!

Bye the way så är den pappan till detta lilla under den bästa som finns, för mig så rätt!

Visst, han äter upp min daim ibland. Men jag kan kanske såhär i efterhand leva med det.

Idag var det tidig uppgång för att han skulle iväg på ett frukostmöte. Jag hade fortfarande ont i huvudet när jag vaknade och på gränsen till febrig. Det märktes att han förstod läget och att jag inte var självaste solstrålen. Helst hade jag velat lägga mig igen och gå upp någon gång efter helgen. när jag promenerade från bilen till jobbet kändes det som knivar i ljumskarna och jag ville bara sätta mig ner, en äldre dam log förstående mot mig.

Väl på jobbet var jag helt ensam i huset och saker gick fel, humöret ville inte direkt vända. Efter sitt morgonmöte ringde han den bästaste och kollade läget, jag blev väl lite mer uppåt. När jag sedan blev upphämtad från mitt möte efter jobbet då så spelades min musik i bilen när jag satte mig, den där musiken som värmer långt in i själen om som betyder kärlek.

Det har varit en riktigt skön och bra kväll och jag sitter nu och väntar på en överraskning, nyfiken så klart. Vad kan det vara han åkte tidigare från jobbet för att fixa?

Han åkte så tidigt så han fick sitta och vänta på mig i en halvtimme, det brukar alltid vara tvärt om. Han är helt enkelt BÄST!

Daim disaster!

Ja, då var väl även jag där jag trodde jag hade klarat mig undan.

I söndags var jag väldigt trött, då vi behövde storhandla fick jag ändå ta på mig uppdraget då P såg så dåligt - i alla fall när det gällde handling för sin Iphone gick det bra att pilla på... ;)

När jag var där i affären så stod jag vid hyllan med choklad. Jag tänkte att vi har ätit en del choklad så jag lät bli att köpa någon då jag visste att vi hade en kvar här hemma som jag kunde äta när jag kom hem.

Efter att ha fått kontroll på min självscanning och det visade sig att jag glömt scanna in brödet kom jag hem efter lite om och men, trött som få.

Jag bar in varorna och P började packa upp. Eftersom toabesöken blir allt tätare så var det dessutom akut in på toan efter att inte ha haft någon toalett inom räckhåll på ca 2h.

När jag lite lugnare och gladare passerar vardagsrummet för att hjälpa till med uppackningen så ser jag det som inte får vara sant!!!!!!!!

P HAR ÄTIT UPP MIN DAIM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ja, det var min daim ansåg jag just då, för han hade köpt hem olika sorter och den ända sort som var mer enligt min smak var just daimen. Och varför hade han då tagit just den??????

Hela jorden föll just då samman, tårarna sprutade och jag blev rasande. Hur kan man göra så?

P fattade inte första att jag faktiskt blev ledsen och stod där och skrattade. Men ett sammanbrott senare och efter att ha sprungit upp till sovrummet och lagt mig och storbölat och tyckt synd om mig själv så vågade P sig upp. Trots att han småskrattade lite åt mig så var han bara sådär jättesöt.

Ja, jag var väl helt enkelt slut. Och då funkar inte förklaringen att jag ju hade ätit den andra daimen - för han hade ju så mycket annan choklad att välja mellan.

Jag sov sedan i två timmar....

Hormonerna from hell!

Moderskapsintyg

Senast vi var hos BM fick vi ett Moderskapsintyg. Kanske inte en jättegrej då det handlar om ett papper som ska skickas in till Försäkringskassan, men ändå.
På något sätt låter ordet Moderskapsintyg väldigt stort, mitt namn står därpå så alltså innebär det att jag ska bli moder - mamma! Ooooops

En annan sak jag reagerade över på pappret var att det står beräknad nedkomst 2010-01-09, alltså två dagar tidigare än vad de sa på ultraljudet. men spelar kanske inte så står roll för illbattingen lär väl komma ut när den själv väljer att göra det...

Ett tips vi fick av vår BM var att P ska skriva på angående Faderskapet redan innan födseln. Rådet bestod i att då vi inte är gifta och det händer mig något under förlossningen så blir P ej automatiskt fadern då vi ej är gifta. BM:s tips var ju att det var lättast att vara gift, men om vi inte hade några planer för det så rådde hon oss att boka tid för att skriva på dessa papper på familjeförvaltningen. Något vi reagerade på är hur enkelt det måste vara att "fuska" angående detta, bara för P att skriva på ett papper och så blir han plötsligt pappa.

Blir spännande det.

Tackar fina Jarna!

Se så fina små sockor jag fick till lilla Fjodor!

Det var fina Jarna som blev inspirerad när hon fick höra att jag är gravid. När hon lämnade över dem sa hon så bra: "- nu står du inför det största och viktigaste ledaruppdraget i ditt liv!".

Självklart blev jag rörd och väldigt glad över hennes omtanke. Sockorna blir perfekta att ta med sig till BB för Fjodor att ha på sig när han/hon åker hem med sin mamma och pappa mitt i kalla vintern.

Att vakna

av att det är dansträning i magen fick jag uppleva för första gången i natt. Fattade inte vad det var innan jag vaknat ordentligt, men efter en stund gick det upp att jag faktiskt har en liten människa i min mage. En liten människa som börjar träna sina muskler och som inte alls uppskattar om jag försöker ligga lite för mycket på mage. Då stretar den emot med både armar och ben, buffar så att jag ska fatta vinken och försöker byta ställning där inne. Antagligen försöker väl Fjodor meddela att mamma inte bör klämma sönder honom/henne där inne.

Coolt är det i vilket fall, även om det innebar att det var svårt att somna om och tröttheten idag är total. Men jag glädjs åt att imorgon ha gått 24 hela veckor och efter det finns det en chans att rädda det lilla liv jag har där inne om den skulle få för sig att komma ut för tidigt - vilket vi håller tummarna för att den inte gör!

Hjärtljuden!

Idag var vi hos BM, som vanligt var det tester hit och koll dit. Men också något otroligt spännande! Idag var första gången som vi verkligen hörde vårt lilla smultron där inne. Vi hörde hjärtslagen, skumt ljud men det slog stadigt på ca 155 slag.

Känslan av att höra detta och samtidigt kunna titta på ultraljudsbilden där Fjodor vinkar åt oss är obeskrivlig. Det är så coolt, men samtidigt så svårt att första. Det är svårt att första att det faktiskt är en liten bebis som om någon vecka faktiskt går att rädda om den skulle få för sig att titta ut för tidigt. Det är så svårt att förstå att vi ska bli föräldrar, mamma och pappa med bådas gener i samma lilla varelse.

Det är så coooooooooooooooooolt!

Rörelser!

Det är så grymt häftigt och jag blir lite tårögd när jag ligger i soffan och känner hur det rör sig där inne. Inga riktiga sparkar ännu, men rörelser och buffar. Fjodor är igång. Oron har funnits där vissa dagar, men efter att ha läst på lite så är det tydligen så att så länge bebisen fortfarande har det ganska rymligt där inne så letar den ofta upp en bekvämt placering vilket kan innebära att den lägger sig så att man inte känner av den i ett par dagar. Den kan även ligga med benen inåt vilket innebär att den inte känns så mycket.

Det känns ibland ganska töntigt att oroa sig, men det är så starka känslor förknippade med allt detta. Ett liv där inne som växer, mitt och P:s barn. en del av oss båda.

Sista tiden har jag dock bestämt mig att så länge det inte är några väldigt tydliga tecken på att något är fel så ska jag verkligen njuta av graviditeten. Vara glad för allt vad den innebär och njuta av kroppens förändringar.

Fick idag höra att jag ser så där alldeles lagom gravid ut och det känns precis så. Magen syns tydligt, jag är inte fullt så trött och jag mår bra. Kanske den allra bästa tiden av graviditeten!?!

Magen!

Ja, visst är det så. Den börjar synas rejält även om jag inte alltid kommer ihåg att jag är gravid. Just därför höll jag först på att ta pizzabagarens kommentar om att jag hade en stor mage som en förolämpning, men sedan när han la till att den var fin och jag kom ihåg att jag är gravid så blev jag istället glad. Är nog första gången i mitt liv som jag tar en kommentar om min mage med ett stort leende och bara blir sådär varm och lycklig inombords.

Pizzabagaren frågade om mamma (jag) ville ta några klubbor till mina barn, och jag så då att den i magen är den första. Ser jag så gammal ut så att jag ser ut att vara mamma tänkte jag? Men sedan kom jag på att jag dels kom in där med myskläder och en gravidmage och dels så är jag ju faktiskt snart mamma. MAMMA!

MAMMA! Jag smakar på ordet, på innehållet. Helt sjukt, jag är snart mamma! Jag som ibland funderar på när jag kommer bli stor!?!

Jag och P, mamma och pappa! Det där lilla knytet där inne är till hälften jag och till hälften P. För evigt kommer vi ha ett band till varandra, för evigt kommer vi älska denna lilla varelse. Sådana otroliga känslor som bara väller fram. Jag är fullkomligt stencool och lugn samtidigt som det är skitläskigt. Vad vet jag om barn, hur de ska matas, tvättas, bytas på, uppfostras osv. Just nu säger min hjärna att jag inte kan någonting!

Knytet där inne rör lite på sig, inga sparkar ännu men ändå den där känslan av att något växer inom mig. Jag är så glad!

Inspirationen

kom plötsligt tillbaks när Sanna tog upp sin blogg. Känslan av att skriva av sig infann sig. Tack, för det är så skönt!

Sista inlägget jag gjorde innan uppehållet var i början av april och den tid som varit efter det har varit omvälvande. Vi har fått uppleva extrem sorg och ändlös saknad samtidigt som ett nytt liv har börjat gro vilket gett starka lyckokänslor. Det har varit alldeles för förvirrat för att få ner känslorna i ord och kunna skriva.

Denna mix av känslor är inte alltid så enkel och man slits mellan sorg och glädje. Tankar om varför svärmor inte hann få uppleva detta lilla mirakel, hur vi idag känner hur mycket vi hade behövt henne och den trygghet hon hade gett oss. Nu får vi försöka tänka oss allt hon hade gjort och självklart gör det då ont att veta att hon inte är här. Det går att skriva i evigheter om detta, men känslorna blir fortfarande för starka och det blir för känslosamt för att fortsätta.

På något sätt tänker jag att eftersom Fjodor "blev till" bara ett par veckor efter att svärmor gick bort så kanske det var hon som där uppifrån såg till att detta lilla mirakel skulle komma ner till oss och få oss att orka vidare. Och då är jag inte ens troende...

Det är konstigt att en så liten varelse som jag har i min mage och som växer så det knakar kan skapa sådan starka känslor. Alla förändringar som sker både fysiskt och psykiskt är så otroligt.

Men så häftiga!