Sista inlägget jag gjorde innan uppehållet var i början av april och den tid som varit efter det har varit omvälvande. Vi har fått uppleva extrem sorg och ändlös saknad samtidigt som ett nytt liv har börjat gro vilket gett starka lyckokänslor. Det har varit alldeles för förvirrat för att få ner känslorna i ord och kunna skriva.
Denna mix av känslor är inte alltid så enkel och man slits mellan sorg och glädje. Tankar om varför svärmor inte hann få uppleva detta lilla mirakel, hur vi idag känner hur mycket vi hade behövt henne och den trygghet hon hade gett oss. Nu får vi försöka tänka oss allt hon hade gjort och självklart gör det då ont att veta att hon inte är här. Det går att skriva i evigheter om detta, men känslorna blir fortfarande för starka och det blir för känslosamt för att fortsätta.
På något sätt tänker jag att eftersom Fjodor "blev till" bara ett par veckor efter att svärmor gick bort så kanske det var hon som där uppifrån såg till att detta lilla mirakel skulle komma ner till oss och få oss att orka vidare. Och då är jag inte ens troende...
Det är konstigt att en så liten varelse som jag har i min mage och som växer så det knakar kan skapa sådan starka känslor. Alla förändringar som sker både fysiskt och psykiskt är så otroligt.
Men så häftiga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar