Att landa

Ojojoj, vilken vecka.

Veckan har varit så omtumlande på så många sätt och vis.

Sjukhusbesök med lilla N och alla känslor och tankar kring det. I efterhand kan jag känna att det tog på krafterna och psyket mer än jag kunde ana att det skulle kunna göra, och då var hon inte ens superallvarligt sjuk. Mammarollen och mammaengagemanget har vänts och vridits på, det är så lätt att ta för givet.

Hektiska dagar på jobbet ovanpå det för att sedan komma hem och dra igång med projekt källare då vi ville passa på eftersom vi hade både bygghjälp och barnvakt. Kalas på det och sedan en sorgsen dag på den. Som krydda på moset en trasig tvättmaskin, härlig timing när man ska tvätta inför resan...

Hur svårt kan det vara egentligen? Att det ska räcka med de små sakerna när det är för mycket redan för att man ska braka ihop.

Hjärnan förmanar att jag ska vara lugn medan jag stressar upp mig för en rad saker som egentligen inte behöver vara ett problem, men de stör min planering och sätter käppar i hjulet. Varför inte hitta lösningar istället för att bara se problemen? Tack vare min blivande så lyfter jag blicken.

Hur kan denna stress, frustration och trötthet få göra att jag inte ser fram emot den resa jag så länge velat åka på, hur kan den få mig att tänka att det vore skönare att boka av?

Jag blir arg på mig själv, fixar en massa saker och sedan landar jag i soffan. Känner att saker delvis faller på plats och att ingenting är en katastrof. Resan ska bli kul, huset har jag hela livet på mig att fixa med, funkar inte tvättmaskinen får vi tvätta någon annanstans tills vi hunnit fixa den eller köpa en ny osv. Ni fattar va!?!

Det är väl också denna dag som spelar in. Hur lång tid det än går så tror jag att när det väl närmar sig det datum som det hände så är det tuffare, det är mer tankar och du minns mer av den tid som var just då. En dag som i hela mitt liv varit dagen före min födelsedag, idag är det en sorgens dag och jag känner inte alls för att fylla år dagen efter...

Allt detta sammantaget, ja det har varit en tuff vecka.

Jag är skör men jag ser framåt!

Kärleken till ett barn

Nu är vi hemkomna efter tre nätter på akuten samt barnavdelningen. Lilla N började må dåligt och fick inte behålla något sedan onsdags kväll, i fredags konstaterades halsfluss och när hon inte fått behålla något alls på lördag kväll, inget blött i blöjan och var matt och slö så fick vi rådet av sjukvårdsupplysningen.

Efter 6h på akuten blev vi inlagda. Sond sattes in med vätskeersättning och majsvälling. N var rädd för doktorer och sköterskor, ville vara sådär jättenära hela tiden.

Söndagen var ingen höjdare, kräkningar och diaré bytte av varandra, sambon var sjuk hemma och lilla N var superslö. Det var dock tryggt att vara inlagd så man visste att de hade koll på henne. Sambons snälla moster höll mig sällskap. Ytterligare en gång påmindes jag om att min familj inte var nära. Lilla N piggnade till på em, för att sedan bli jätteslö igen. Måndagen fick vi sällskap av pappa P och dagen var positiv, N fick behålla allt och vi var på väg hem på permission. Men just när beslutet hölls på att tas så var det en kräka utan dess like och det var bara att sanera och stanna kvar. N kräktes upp sonden vilket såg riktigt groteskt ut när ena änden stack ut genom näsan och den andra genom munnen. Usch och fy. N slapp dock att sätta tillbaks sonden då hon fick behålla det hon åt efter det. Tisdag fm var det en riktigt pigg tjej som vaknade, hon diggade till bolibompa och vi fick åka hem. Väl hemma så har N fått behålla maten, ikväll åt hon tom barnmat själv och somnade sedan gott. Halsfluss och ROTA-viruset...

Detta var det som hänt, det faktiska. Men sen var det ju det andra...

Det är otroligt så många känslor som hinner röra sig genom ens huvud och hjärta. Vi har tänkt väldigt mycket på N:s farmor, då sonden påminnt lite för påtagligt om det. Innan vi visste vad det var så var det många tankar som hann röra sig genom medvetandet - det är väl inte så att det kan vara samma sak, är det tarmarna, varför får hon inte behålla något... Känslorna blir extra starka då vi närmar oss tvåårsdagen av bortgången av N:s farmor. Vi trodde kanske inte riktigt på att det kunde vara så illa, men tankarna fanns där. Det kändes lite lugnare då vi fick reda på vad det var.

Har tänkt massor på föräldrar som har barn som är svårare sjuka än N, som kanske har livshotande sjukdomar, föräldrar som har barn som går bort. Jag tyckte dessa dagar var en pers, hur är det då inte för dem? Förstå ovissheten om hur det ska gå, eller veta att det inte kommer gå. Det är mycket jag tänkt kring detta, men det blir för starkt att skriva - men jag tror ni säkert förstår tankegångarna. Sen har jag också tänkt på de människor som bor i länder där de inte har den bra sjukvård som vi har - förstå att se sitt barn bli uttorkat och inte kunna göra något...

Vi klagar ofta på sjukvården, men tänk så bra vi har det. Läkarna har kanske inte varit de bästa och N skällde ut en av dem, men sköterskor och undersköterskor - de allra flesta har varit superfina mot oss. Vi fick en favorit jag och N, hon var så omtänksam och fick N att inte vara så rädd för folk med de vita kläderna!

Hon är så tapper vår lilla N. Hon har inte klagat mycket trots slangen ner i magen genom näsan, trots provtagningar och penicillin. När de stuckit henne flera gånger i högra långfingret beslöt hon sig för att hålla det fingret intryckt mot handflatan resten av dagen och man fick absolut inte räta ut fingret. Sötpluttan...

Som sagt, mycket reflektion dessa dagar från sjukhussängen där ryggen värkt och vi inte fick gå ut på avdelningen, där man fick ringa på klockan för att få gå på toa och titta på livet som rullade på utanför fönstret. Kärleken växer sig ännu starkare under dessa dagar till vår lilla varelsen, den där fina lilla tjejen som är en del av oss. Eller, den är så stark som den kan bli - men man blir ännu mer ödmjuk inför den kärleken, man tar den inte lika mycket för givet och man är ännu mer tacksam för tiden man har tillsammans!

Skulle kunna skriva i all oändlighet just nu känns det som, men nu vill jag bara vara, vara med min blivande man och höra lilla N snarka en våning upp!

Energinivå

Det är en utmaning att hålla energinivå och glädje uppe när det runt omkring är så mycket gnäll. Och vad gnälls det egentligen om? Du försöker stå emot, vända på det, bearbeta dem, driva med dem. Men även du kan ta slut. Det du frågar dig är var du ska hitta energin? Var finns laddaren?

När det är såhär så frågar du dig vad du egentligen vill få ut av livet. Självklart är privatlivet det allra viktigaste och att du och de dina mår bra.

Men du tänker också på den drivkraft du har inom dig, du behöver få utlopp för den och du vill få utlopp för den. Du vill utvecklas och växa.

Det är en lite knepig situation. Samtidigt som du vill lägga fokus på familjen och vet att där du är idag är förmånligt för familjen. Samtidigt så vill du utvecklas på andra områden.

Det är knivigt, vilken väg passar dig att gå?