Det är inte många gånger jag har varit så extremt orolig i mitt liv.
Vi var på rutinkontroll hos BM på morgonen. Allt har verkat bra hittills och jag har känt av Fjodor där inne ordentligt igår och något vagt på morgonen.
När jag ligger där på britsen och BM ska kolla hjärtljuden. Hon letar och letar och letar. Det lät som några hjärtljud en stund och sedan försvann de igen. Hon fortsätter leta. Jag ser att även om hon försöker dölja vad hon tänker så börjar en oro stiga i hennes annars så lugna ansikte. Hon är bra vår BM med massor av erfarenhet, hon verkar hyfsat lugn fortfarande...
Hon funderar på om det är apparaten eller batterierna så hon skickar iväg P för att skaffa nya. Ska tillägga att vi inte var på vanliga BM-mottagningen, utan på en mindre där vi bor där de inte har lika mycket resurser och teknik.
Hon försöker lyssna med en gammaldags tratt för att andra ljud inte ska höras. Vid denna tidpunkt har jag huniit bli rejält nervös så det ända hon hör är min puls som självklart slår i raketfart.
Hon försöker vara lugnande mot mig, vi tar de övriga testen och allt ser bra ut. Magen växer och värdena är bra. I väntan på P försöker hon säga lugnande saker. Jag andas mest djupa andetag och försöker hålla tillbaks den otroliga oron jag känner.
Jag vet ju att jag känt Fjodor där inne på morgonen, men ändå så oroligt.
P kommer tillbaks och vi testar igen, letar och letar men hon hittar inget. Vid det här laget har jag lust att krypa ihop och skrika att skaffa fram den där ultraljudsapparaten NU, men jag vet att det inte är någon idé ochförsöker vara så lugn som möjligt.
Tårarna vill tränga fram, men jag håller tillbaks för på något sätt så känner jag mig samlad mitt i tumulten.
Vi får åka direkt upp till förlossningen för att göra ett ordentligt ultraljud. Resan till sjukhuset tar ca 15 min - och tänk så mycket man hinner tänka på denna stund. Den längsta bilfärden på väldigt väldigt länge. En miljard tankar som flyger genom huvudet - allt är för en stund upp och ner.
Väl uppe på förlossningen så får vi komma in direkt. det märks på personalen att de förstår vår oro och är lugna och sakliga. Självklart så är inte ultraljudsapparaten igång, så det tar en extra lång stund att få igång den.
ÄNTLIGEN så kommer den igång. Vid det här laget är jag supernervös. P håller min iskalla hand och jag försöker bara ta djupa andetag för att hålla mig hyfsat lugn.
Och där, så fint och så välformat tickar hjärtat på Fjodor. allt ser jättebra ut. "Han" rör sig och allt verkar ok. Fär att se att allt är ok och för att säkert lugna oss lite så gås han igenom ordentligt. Vi får se båda fötterna och alla tår verkar vara på plats, vi får se att "han" sparkar. En busig liten krabat enligt den som gör ultraljudet.
Alla mätvärden verkar bra. Vi säger att vi inte vill veta könet så hon som gör UL:et är väldigt försiktigt för att vi inte ska se könet. Värmed i handen börjar sakta återvända.
Vid rutin-UL i v. 18 så var det en ganska trist person som gjorde UL:et, förklarade inte så mycket och förstod kanske inte riktigt vår entusiasm. Idag var det en toppentjej som gjorde det, när vi äl sett att hjärtat tickade på fint och att det såg bra ut, så förklarade hon en massa saker som vi inte sett tidigare. Hon visade hur fötterna låg i kors, hur "han" sparkade där inne och hur fin "han" är på alla sätt. Det var ganska hög aktivitet på "honom" vid UL och ville inte vara med på bild - ett busfrö precis som vi hoppas på! Jag är otroligt tacksam över hur väl omhändertagna vi blev.
Fjodor ligger än så länge i sätesställning vilket antagligen gjorde det lite svårare att hitta hjärtljuden - den busen.
Efteråt var det en sådan enorm lättnad, luften har gått ur och tröttheten enorm. Svårt att beskriva. Våran lilla Fjodor där inne, som växer så det knakar just nu. För en stund blir man påmind om att livet är så skört och det kan hända så mycket, men man måste försöka tänka positivt.
Nu vill jag mest av allt åka hem, mysa ner mig under en filt och bara få vara. Även om allt är bra så finns känslan kvar i kroppen, lättnaden utlöser alla möjliga reaktioner.
P var så lugn hela tiden, självklart orolig men lugn för att lugna mig.
ag tyckte jag höll mig relativt lugn med tanke på omständigheterna!
P, me löve you!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar