Ett tal från en farmor till sitt barnbarn, personer som är närvarande som är så självklara att de är det.
Någons ögon som precis påmints om vad som saknas just oss.
Känslan av att inte kunna göra något åt det.
Sorgen får sig ny kraft. Att det gör sådär ont en stund igen.
Tankarna finns rätt ofta kring att någon väldigt speciell fattas oss just nu.
Det hade varit så härligt att få dela detta med en person som varit en av dem som uppskattat det mest. Nu får vi istället kämpa med att hantera tomrummet!
Det kan göra förbaskat ont.
Vi får försöka tänka att det är Fjodors farmor som kom till himlen och insåg att vi behövde något att vilja gå vidare för och då skickade ner detta lilla underverk till oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar