Kroppen och knoppen!

Magen är inne i ett skede där den växer så det knakar. Bara på en till två veckor märks det stor skillnad. Kläderna blir allt trängre och tröjorna för korta. Fjodor är även allt mer aktiv på dagarna och ger sig till känna genom att röra på sig och sparka till lite då och då. En häftig känsla som ibland får koncentrationen på det jag egentligen ska göra att dala. Även P får chansen att känna Fjodors rörelser alltmer vilket också är häftigt och gör det mer verkligt för honom som inte "lever" med det hela tiden. Det blir alltmer prat med magen och P har ibland ett pappa-barn snack innan läggdags.

Det är så mycket som är så häftigt. Ibland glömmer jag att verkligen njuta av stunden och tillvaron vi är i. Det är inte lång tid kvar nu...

Jag försöker njuta så mycket det går. Men självklart kan det vara lätt att glömma vilken lycka vi har när kroppen blir allt tröttare, ryggen värker på kvällarna efter en dag på jobbet och jag vill helst ligga ner. När jag väl ligger ner känner jag mig lite som en stel elefant som försöker byta position när värken ger sig tillkänna. Det är då jag måste påminna mig om hur lyckligt lottad jag är!

Det är nu enbart nio veckor kvar till jullov, nio veckor kvar att jobba. Veckorna rusar förbi och jag hinner knappt blinka innan en vecka redan passerat.

Det är delade känslor jag har just nu.

Å ena sidan längtar jag till jullovet, att få fixa i ordning inför bebisens ankomst och veta att jag under lång tid inte kommer jobba utan istället få ÄGNA mig åt bebisen. Det kommer säkert vara fullt upp, även om jag ibland kan bli lite orolig för hur det kommer vara att vara mammaledig. Jag ska försöka vara mammaledig länge, att få njuta och ta tillvara på detta. Jobba ska jag ju ändå göra i ca 30 år till...

Jag insåg härom dagen att jag sedan högstadiet har kört på, att jag aldrig har varit arbetslös. Alltid jobbat extra när jag gick i skolan och pluggade på universitetet. Att jag fått lärarjobb innan jag var färdig med utbildningen och sedan satsat mycket på mitt arbete under de sju år jag varit lärare.

Det ska bli rätt häftigt att få kanske närmare ett år att inte tänka jobb!

Å andra sidan så är det väl detta som skrämmer mig. Mitt jobb är inne i spännande förändringar, kommer jag missa dessa? Hur kommer mitt jobb vara när jag kommer tillbaks? Kommer saker utvecklas åt det håll jag vill/tycker är bra? Vad kommer jag vilja göra med mitt yrkesliv sen?

Det är ganska mycket känslor och funderingar kring detta. Visst ska jag försöka släppa det och bara njuta av föräldraledigheten, men inte alltid så lätt att bara "byta" fokus efter så många år.

Samtidigt försöker jag tänka att ett jobb är ett jobb, jag ska jobba så många år till och det är så mycket som sker av en anledning. Denna process och ledighet kommer säkert stärka mig i vad jag vill och vad jag ser som viktigt i livet!