Idag är det den 11 oktober, vilket innebär att det bara är tre månader kvar till beräknad nedkomst. Ibland känns det som att jag varit gravid hur länge som helst, samtidigt så rusar tiden fram och det är svårt att förstå att jag om 3 månader plus/minus två veckor kan titulera mig själv som mamma.
Det börjar synas och kännas alltmer att jag verkligen är gravid:
- Magen växer så det knakar, den börjar se ut lite som en badboll.
- Det märks att människor man möter tittar till en extra gång när de ser magen, en del ler lite sådär förstående mot mig också precis som vi har ett gemensamt band/gemensam förståelse.
- Jag börjar vänja mig vid att bli kallad tjockis - på ett positivt sätt.
- Jag börjar vänja mig vid att människor vill ta på min mage. Men än så länge bara människor jag i alla fall känner.
- Kroppen börjar bli tröttare. När jag blir trött så blir jag pruttrött och behöver sova.
- Det gör ont i ljumskarna när jag går. Jag kan inte gå i för högt tempo.
- Jag är trött i ryggen efter en arbetsdag eller en dag när jag varit igång på ett eller annat sätt. Behovet av att få ligga ner och vila blir allt större.
- Det spänner och drar i magen.
- Inte sugen på mat, men behöver verkligen äta för annars är jag inte alls kul att ha att göra med.
Ja, det finns säkert mer men som jag glömt just nu.
Något kul vi nyss fått reda på är att några grannar är beräknade två dagar före oss, det blir ju jättekul både för oss och barnen.
Vi har fått kallelse till Föräldragrupp. Det är rätt konstigt att de lagt det på eftermiddagen tycker jag, det är ju inte alla jobb det är lätt att vara ledig ifrån fyra måndagar på stöten exakt samma tid. Men barnmorskorna skulle väl få jobba mycket kväll annars. Det ska bli spännande att se vad föräldragruppen innebär och vad det är för andra blivande föräldrar där. Min skräck är att det ska vara sådana där supermorsor som läst på allt, som kan och vet allt om graviditet och barnuppfostran. Som följer alla råd till punkt och pricka. Som stickar kläderna, syr leksaker och lagar egen barnmat. Som redan har barnrummet iordningsställt i de "rätta" färgerna då de tagit reda på könet. Det är dessa som kommer diskutera amning och blöjor på mammaträffarna sedan. Som bara har en sak i huvudet - att vara den perfekta morsan. Dessa är min skräck!
Om dessa existerar och dominerar gruppen kommer jag känna mig som den fula ankungen, eller som en elefant i en glasaffär...
3 kommentarer:
Hhahaaa du är för rolig min vän! Jag kan lugna dig med att jag varit med i 3! föräldragrupper. Förstå då förstås med Milton, första barnet, man vill ju veta ALLT och framför allt, för mig, få besöka förlossningen. Det var kanon och en kanongrupp! Sen med Izor, hade ju just flyttat hit, så jag ville känna fler. Det var en flerbarnsföräldragrupp. Bläää urtrista, grå människor. Fråga mig inte vad de ville göra där.. Och så sist med Neo när jag verligen ville besöka förlossningen. Jag hade ju upplevt endel och det var ett tag sen sist :).. Men nu, neeeej nu får det allt vara. Jag hinner inte med att vara social iaf :). Hur mycket elefant du nu kommer att vara, det vet man ju inte, (även om jag nu verkligen inte fattar hur underbara du som tar hand om min barn så fantastiskt, kan tänka så) men en sak kan jag säga. De som sitter där och har läst allt och förberett allt, vad förvånade de kommer att bli när det inte blir som de tänkt eller trott. Man vet ingenting ju, man kan bara hoppas att allt ska gå naturligt och smidigt. Det mest underbara som kan ske kommer snart att hända er. Med kärlek!
Haha, kan se dig framför mig när du blir sådär trött på "gråa" människor, kräkkänslan...
Så fint du skriver, tårarna är på väg. Men det är inte svårt att vara fantastisk med dina barn när de är så underbara. Längtar efter att få gosa med er!
Det där med elefant - känner mig som en pansarvagn när de kommer där med sin perfekta piff och allt tillrättalagt. Allt så perfekt, från topp till tå och mer därtill.
Just nu är jag så trött så jag är glad om jag borstat håret på morgonen.
Jag känner hur trotsen kommer, hur Åsa 5år tar fram all tvärt emot-anda som går bara för att jag inte orkar med när folk är sådär korrekta.
Men hellre caterpillar än tråkfin! Men att känna sig lite mer kvinnlig ibland skulle kanske inte skada ;)
Får luta mig mot att deras kaos kommer vara så enormt mycket mer chockerande för dem när allt inte går enligt deras plan, än mitt kaos som kommer uppstå då det kommer en liten människa som kommer förändra livet för all framtid. Det kaos som förhoppningsvis blir det bästa i mitt liv.
Och när det blir för komplicerat och vi behöver råd om barnen så vet ju både jag och PP vem vi ringer, vår älskade JENNIE så klart!
Söta du! :)
Pussar och kramar
Skicka en kommentar