Rörelser!

Det är så grymt häftigt och jag blir lite tårögd när jag ligger i soffan och känner hur det rör sig där inne. Inga riktiga sparkar ännu, men rörelser och buffar. Fjodor är igång. Oron har funnits där vissa dagar, men efter att ha läst på lite så är det tydligen så att så länge bebisen fortfarande har det ganska rymligt där inne så letar den ofta upp en bekvämt placering vilket kan innebära att den lägger sig så att man inte känner av den i ett par dagar. Den kan även ligga med benen inåt vilket innebär att den inte känns så mycket.

Det känns ibland ganska töntigt att oroa sig, men det är så starka känslor förknippade med allt detta. Ett liv där inne som växer, mitt och P:s barn. en del av oss båda.

Sista tiden har jag dock bestämt mig att så länge det inte är några väldigt tydliga tecken på att något är fel så ska jag verkligen njuta av graviditeten. Vara glad för allt vad den innebär och njuta av kroppens förändringar.

Fick idag höra att jag ser så där alldeles lagom gravid ut och det känns precis så. Magen syns tydligt, jag är inte fullt så trött och jag mår bra. Kanske den allra bästa tiden av graviditeten!?!

Magen!

Ja, visst är det så. Den börjar synas rejält även om jag inte alltid kommer ihåg att jag är gravid. Just därför höll jag först på att ta pizzabagarens kommentar om att jag hade en stor mage som en förolämpning, men sedan när han la till att den var fin och jag kom ihåg att jag är gravid så blev jag istället glad. Är nog första gången i mitt liv som jag tar en kommentar om min mage med ett stort leende och bara blir sådär varm och lycklig inombords.

Pizzabagaren frågade om mamma (jag) ville ta några klubbor till mina barn, och jag så då att den i magen är den första. Ser jag så gammal ut så att jag ser ut att vara mamma tänkte jag? Men sedan kom jag på att jag dels kom in där med myskläder och en gravidmage och dels så är jag ju faktiskt snart mamma. MAMMA!

MAMMA! Jag smakar på ordet, på innehållet. Helt sjukt, jag är snart mamma! Jag som ibland funderar på när jag kommer bli stor!?!

Jag och P, mamma och pappa! Det där lilla knytet där inne är till hälften jag och till hälften P. För evigt kommer vi ha ett band till varandra, för evigt kommer vi älska denna lilla varelse. Sådana otroliga känslor som bara väller fram. Jag är fullkomligt stencool och lugn samtidigt som det är skitläskigt. Vad vet jag om barn, hur de ska matas, tvättas, bytas på, uppfostras osv. Just nu säger min hjärna att jag inte kan någonting!

Knytet där inne rör lite på sig, inga sparkar ännu men ändå den där känslan av att något växer inom mig. Jag är så glad!

Inspirationen

kom plötsligt tillbaks när Sanna tog upp sin blogg. Känslan av att skriva av sig infann sig. Tack, för det är så skönt!

Sista inlägget jag gjorde innan uppehållet var i början av april och den tid som varit efter det har varit omvälvande. Vi har fått uppleva extrem sorg och ändlös saknad samtidigt som ett nytt liv har börjat gro vilket gett starka lyckokänslor. Det har varit alldeles för förvirrat för att få ner känslorna i ord och kunna skriva.

Denna mix av känslor är inte alltid så enkel och man slits mellan sorg och glädje. Tankar om varför svärmor inte hann få uppleva detta lilla mirakel, hur vi idag känner hur mycket vi hade behövt henne och den trygghet hon hade gett oss. Nu får vi försöka tänka oss allt hon hade gjort och självklart gör det då ont att veta att hon inte är här. Det går att skriva i evigheter om detta, men känslorna blir fortfarande för starka och det blir för känslosamt för att fortsätta.

På något sätt tänker jag att eftersom Fjodor "blev till" bara ett par veckor efter att svärmor gick bort så kanske det var hon som där uppifrån såg till att detta lilla mirakel skulle komma ner till oss och få oss att orka vidare. Och då är jag inte ens troende...

Det är konstigt att en så liten varelse som jag har i min mage och som växer så det knakar kan skapa sådan starka känslor. Alla förändringar som sker både fysiskt och psykiskt är så otroligt.

Men så häftiga!

Trådar

Hela livet är som virkade trådar som hänger samman på en massa olika sätt, ibland är mönstret så fint medan det på sina håll finns små felvirkningar. Livet är precis som en spindelnät. Något du gör nu kan bero på saker som hänt långt tidigare, saker du tror du hanterat och lämnat bakom dig men som satt sådana spår. Du blir arg på dig själv för att det fått göra sådana avtryck i dig, men vad leder det till? Det bästa du kan göra är att nu äntligen göra någonting åt det.

Att du tillät att det blev som det blev då hänger ihop med saker som hänt tidigare och allt detta leder till att du reagerar som du gör idag.

Det har varit mycket som hänt och självklart ställer du dig själv frågan du även fick idag om hur du fortfarande står på benen. Samtidigt som du kan tycka att det varit då mycket, så är det samtidigt mycket av detta du inte riktigt kan ta på. Saker som ibland verkar så banala. Men det är väl så att dessa småsaker är en del av virrvarret i spindelnätet.

Du ser på dig själv och funderar på vilken väg du ska gå, vad du vill välja. Det är inte lätt, men du vet att det är upp till dig.

Du ser någon framför dig, någon som på så många sätt påminner om dig själv i vissa avseenden. Tankar och känslor. Du ser att något känns i hjärtat, att det finns en stark känsla av något och du berörs självklart av detta. Du ser de blanka ögonen som säger allt, ord är inte alltid det viktiga.

Mörkret sänker sig och du likaså, du undrar hur du ska få ihop allting.

Du är trött, så jättetrött.

Du längtar till känslan av oändlighet, om det är havet eller fjället kvittar.

PS. Tänker inte ursäkta mig att det var länge sen jag skrev, lusten föll plötsligt på igen och då finns du där bloggen. DS

Att få chansen

För att kunna bli bra på något behöver du få chans att testa och öva, att prova, göra fel, fixa till felen så de blir bra. Det är få saker vi är bra på från början, så det gäller att träna upp dem.

Om du tycker att någon inte är bra på något men som vill göra det, så är det väl bättre att stötta personen i det och låta den göra det under uppsikt. Att du stöttar och hjälper, istället för att stjälpa genom att säga att den inte kan.

Att se detta från sidan om är frustrerande och gör ont. Att se hur någon försöker, men pga en massa hjärnspöken så blir det fel. Minsta småsak blir därmed ett högt att bestiga.

Frågan är vad som kan göras åt det mer än att stötta och uppmuntra, när det sedan så snabbt kan rivas ner. Och utan att frustrationen blir för stor och uttrycker sig på fel sätt.

Många bollar...

Alltid en låt på hjärnan, just nu: Många bollar på Bengt...

Ja, ibland är det sjukt många bollar i luften. Som en jonglör försöker du vara med, parera och skicka vidare bollar som faller ner. När du gjort allt du kan för stunden slappnar du av för att snart hoppa upp och ta emot en ny. Vissa bollar är lätta som en badmintonboll medan andra känns som medicinbollar som är skjutna av en katapult men som du ändå måste stå kvar och ta emot. Livet är crazy just nu, men det är bara att hänga på. Du vet att det senare kommer vara lugnare och det är räddningen.

Vad händer?

Du står upp, du försöker vara rak i ryggen. För att få extra stöd försöker du borra ner klackarna i marken, men det är svårt eftersom den är frusen och full med is. Det blir lite halt och du spänner dig för att inte halka.
Du försöker landa i den där tryggheten i magen. Du finner den för en stund och i nästa letar du åter. Du vill inge lugn, du vill underlätta.
Du försöker hålla tankarna rationella, men något annat yttrar sig i din kropp/ditt kroppsspråk.
Du försöker lägga dina egna tankar och känslor åt sidan för att vara ett bra stöd och ge plats åt allt det andra, men du tycker det är svårt att hålla allt i schakt.
Det är så mycket bra och positivt som händer i ditt liv samtidigt som det händer saker som gör dig förtvivlad och stressad.
Å ena sidan vill du göra saker nu för att get ännu finns tid, å andra sidan behöver du bromsa för att du och andra ska orka.
Du känner frustration, du söker, du vill finna.

Det är ett kaos av känslor.