Varför

i tusan tar det så lång tid ibland innan poletten trillar ner och du helt plötsligt fattar varför kroppen och humöret beter sig som de gör? Visst är det flera faktorer som spelar in, men en av dem är rätt självklar (även om du inte enbart kan skylla på det). Borde få en årsleverans av Pucko!

Besviken

Varför är jag det när jag egentligen visste? Svider...

Blicka framåt!

Regnet har öst ner nästan hela dagen. Samtidigt som det är trist för att det är svårt att ta sig för något, så är det skönt att bara vara. Dagen har verkligen bestått av att bara vara, förutom ca 1,5h innebandy där ena bröstet höll på att punkteras. Visste att det kan göra ont, men tusan inte så här ont och tänk dig själv ett blåmärke stort som en innebandyboll, vet inte riktigt hur morgondagen ska lösas när bh:n måste på...

Åter till detta med att bara vara. Det är otroligt skönt och nyttigt. Olika saker har tagit mycket energi av dig sista tiden, du har inte riktigt varit på banan och kännt den energi du brukar känna. En skön helg med mycket positivt och framför allt lugn har nu fått dig allt längre upp på stegen igen. Nu skrattar du, tänker mer positivt, du vill ha kul.
Det var en stund då du inte hade orken, men det är viktigt att då tillåta sig vara lite låg, att inte försöka tvinga fram en positiv känsla bara för att du borde. Och för vem gör du det egentligen? Bara du har viljan där inne så kommer energin när du är redo. När du har tagit tag i det som inte varit bra och inser att livet är så mycket roligare när du mår bra så kommer det positiva smygande.

Du är lycklig, samtidigt som du idag slogs av nervositet. Händer detta på riktigt? Kan det verkligen vara så att du är en del av detta? Häftigt och samtidigt läskigt. Ensam är stark och har du levt efter den devisen länge så... Att vara van att tänka att du aldrig räknar med någon annan än dig själv när det kommer till syvende och sist. Du räknar aldrig med någon annan och blir därmed inte besviken när du står där själv, du har från början kalkylerat med att göra det/klara det själv. Om någon sedan väljer att vara med/hjälpa till så är det bara en bonus. Det kan vara svårt ibland att hitta denna balansgång mellan att aldrig räkna med någon till att faktiskt ta emot. Det är viktigt att vara trygg i sig själv, men det exkluderar ju inte att du släpper in andra.

Hoppas på en bra vecka!

Diskussionen

kom, beslutet togs och det känns kanon. Någon kommer le och tänka, "ha jag hade rätt" som sa att innan årsskiftet kommer det ske.

Hm

Det är intressant att lyssna på andra som snackar på och skönt att samtidigt veta att du absolut inte säger något själv som du inte borde säga. Det är intressant att se hur någon försöker få något sagt för att den tror att du kommer spinna vidare på det, den vill få det sagt för att den vet vem du umgås med. Varför kan människor inte vara raka och säga det direkt till den personen istället?

En annan person har du fått klämm på, skönt att veta vad det handlar om och att det definitivt ligger hos den personen det du gått runt och nästan irriterat dig på. Du förstår att det till stor del inte beror på hur du är, utan om den personens självkänsla.

Du blir lite trött på dig själv, för när det handlar om andra är du så rationell men när det kommer till dig själv så kommer den där känslan in och styr ditt beteende. Vad fan spelar det för roll så länge allt är bra i det stora hela? Det är en oviktig grej, det handlar om att du önskar att någon ville något men du vill absolut inte om den inte vill. Konstigt hur fort det kan gå från att vara van att stå ensam till att inte göra det. Du var nyss där, men inte längre. Du är van att känna att ensam är stark för du har levt efter den devisen länge och det är tryggt, men samtidigt inser du att det finns en större glädje i att dela - du är bara lite mer sårbar då...
Nu har du i alla fall bokat, du ska gå och sen får du väl se om det är småglin du får trängas med eller om det är någon som vill hänga på.

Ibland bara händer det!

Det säger klick i dig, något vaknar och du känner dig piggare och gladare. Det finns ingen direkt utlösande faktor, du bara känner det helt plötsligt. Du ler, skrattar och känner energin som börjar röra sig i kroppen likt en adrenalinkick.

Acceptera läget, svårt att gilla det

vad annars går det att göra?
Något kommer tillbaks i din dröm, det slår till som tusan och väcker dina tankar och känslor. Du vill inte, men har inget val. Saker gås igenom återigen och bilder spelas upp i ditt inre som i ett bildspel. Du kan filmen vid det här laget. Du är van vid det, men ändå aldrig riktigt förberedd. Du blir mörbultad, tom och trött. Det blir som ett vakum. Din smärttröskel och ditt tålamod sjunker. Huvudet hänger inte med kroppen, du får inte ihop dig själv. Detta leder självklart till frustration. Du vill vara 5 år igen, ligga i sängen hemma i flickrummet med en nalle under armen och bli omstoppad med en filt. Få en klapp på kinden och någon som säger att allt ordnar sig.
Men det funkar inte så, du är vuxen och måste fortsätta gå. Du kan inte gå ifrån, men du kan komma längre på din väg.

Det blir allt glesare mellan tillfällena och styrkan avtar för varje gång. Du frågar dig hur länge detta ska hänga med, men antagligen kommer det alltid vara en del i ditt undermedvetna.
Det positiva är att du efter drömmen alltid glädjs extra mycket åt de små glädjeämnena i vardagen, att ha någon som håller om dig, att ha någon att prata om intressanta saker med, att det händer små lustigheter som gör att du skrattar. Att leva och njuta även i vardagen.