Saknaden

blir ibland extra stor och påtaglig. Det kan räcka med så lite.

Ett tal från en farmor till sitt barnbarn, personer som är närvarande som är så självklara att de är det.

Någons ögon som precis påmints om vad som saknas just oss.

Känslan av att inte kunna göra något åt det.

Sorgen får sig ny kraft. Att det gör sådär ont en stund igen.

Tankarna finns rätt ofta kring att någon väldigt speciell fattas oss just nu.

Det hade varit så härligt att få dela detta med en person som varit en av dem som uppskattat det mest. Nu får vi istället kämpa med att hantera tomrummet!

Det kan göra förbaskat ont.

Vi får försöka tänka att det är Fjodors farmor som kom till himlen och insåg att vi behövde något att vilja gå vidare för och då skickade ner detta lilla underverk till oss!

Föräldragrupp

Då var den igång - föräldragruppen.

En bra blandning av människor som var över förväntan. Jag var ju lite smått anti innan och funderade på vad det var för kufar som skulle vara där.

Det var lite småblygt i början, men snart kom frågorna och skratten igång.

Det märks att frågorna till stor del är desamma, att det finns frågor om förlossning, amning, när barnet kommit osv. Vi sitter ju alla i samma båt...

När jag satt där på föräldragruppen slog att jag faktiskt ska föda ut ett barn, att det ska komma ut något ur mig - den där lilla krabaten som rör sig där inne. Hur f.. ska det gå till egentligen? Men det går väl, det är ju några som klarat av det innan mig.

Sen när jag klämt ut den, då ska vi ta hand om den och älska den för resten av vårt liv.

Fatta vad stort! Shit............

Kroppen och knoppen!

Magen är inne i ett skede där den växer så det knakar. Bara på en till två veckor märks det stor skillnad. Kläderna blir allt trängre och tröjorna för korta. Fjodor är även allt mer aktiv på dagarna och ger sig till känna genom att röra på sig och sparka till lite då och då. En häftig känsla som ibland får koncentrationen på det jag egentligen ska göra att dala. Även P får chansen att känna Fjodors rörelser alltmer vilket också är häftigt och gör det mer verkligt för honom som inte "lever" med det hela tiden. Det blir alltmer prat med magen och P har ibland ett pappa-barn snack innan läggdags.

Det är så mycket som är så häftigt. Ibland glömmer jag att verkligen njuta av stunden och tillvaron vi är i. Det är inte lång tid kvar nu...

Jag försöker njuta så mycket det går. Men självklart kan det vara lätt att glömma vilken lycka vi har när kroppen blir allt tröttare, ryggen värker på kvällarna efter en dag på jobbet och jag vill helst ligga ner. När jag väl ligger ner känner jag mig lite som en stel elefant som försöker byta position när värken ger sig tillkänna. Det är då jag måste påminna mig om hur lyckligt lottad jag är!

Det är nu enbart nio veckor kvar till jullov, nio veckor kvar att jobba. Veckorna rusar förbi och jag hinner knappt blinka innan en vecka redan passerat.

Det är delade känslor jag har just nu.

Å ena sidan längtar jag till jullovet, att få fixa i ordning inför bebisens ankomst och veta att jag under lång tid inte kommer jobba utan istället få ÄGNA mig åt bebisen. Det kommer säkert vara fullt upp, även om jag ibland kan bli lite orolig för hur det kommer vara att vara mammaledig. Jag ska försöka vara mammaledig länge, att få njuta och ta tillvara på detta. Jobba ska jag ju ändå göra i ca 30 år till...

Jag insåg härom dagen att jag sedan högstadiet har kört på, att jag aldrig har varit arbetslös. Alltid jobbat extra när jag gick i skolan och pluggade på universitetet. Att jag fått lärarjobb innan jag var färdig med utbildningen och sedan satsat mycket på mitt arbete under de sju år jag varit lärare.

Det ska bli rätt häftigt att få kanske närmare ett år att inte tänka jobb!

Å andra sidan så är det väl detta som skrämmer mig. Mitt jobb är inne i spännande förändringar, kommer jag missa dessa? Hur kommer mitt jobb vara när jag kommer tillbaks? Kommer saker utvecklas åt det håll jag vill/tycker är bra? Vad kommer jag vilja göra med mitt yrkesliv sen?

Det är ganska mycket känslor och funderingar kring detta. Visst ska jag försöka släppa det och bara njuta av föräldraledigheten, men inte alltid så lätt att bara "byta" fokus efter så många år.

Samtidigt försöker jag tänka att ett jobb är ett jobb, jag ska jobba så många år till och det är så mycket som sker av en anledning. Denna process och ledighet kommer säkert stärka mig i vad jag vill och vad jag ser som viktigt i livet!

Hjärtat i halsgropen

Det är inte många gånger jag har varit så extremt orolig i mitt liv.
Vi var på rutinkontroll hos BM på morgonen. Allt har verkat bra hittills och jag har känt av Fjodor där inne ordentligt igår och något vagt på morgonen.
När jag ligger där på britsen och BM ska kolla hjärtljuden. Hon letar och letar och letar. Det lät som några hjärtljud en stund och sedan försvann de igen. Hon fortsätter leta. Jag ser att även om hon försöker dölja vad hon tänker så börjar en oro stiga i hennes annars så lugna ansikte. Hon är bra vår BM med massor av erfarenhet, hon verkar hyfsat lugn fortfarande...

Hon funderar på om det är apparaten eller batterierna så hon skickar iväg P för att skaffa nya. Ska tillägga att vi inte var på vanliga BM-mottagningen, utan på en mindre där vi bor där de inte har lika mycket resurser och teknik.
Hon försöker lyssna med en gammaldags tratt för att andra ljud inte ska höras. Vid denna tidpunkt har jag huniit bli rejält nervös så det ända hon hör är min puls som självklart slår i raketfart.
Hon försöker vara lugnande mot mig, vi tar de övriga testen och allt ser bra ut. Magen växer och värdena är bra. I väntan på P försöker hon säga lugnande saker. Jag andas mest djupa andetag och försöker hålla tillbaks den otroliga oron jag känner.
Jag vet ju att jag känt Fjodor där inne på morgonen, men ändå så oroligt.
P kommer tillbaks och vi testar igen, letar och letar men hon hittar inget. Vid det här laget har jag lust att krypa ihop och skrika att skaffa fram den där ultraljudsapparaten NU, men jag vet att det inte är någon idé ochförsöker vara så lugn som möjligt.
Tårarna vill tränga fram, men jag håller tillbaks för på något sätt så känner jag mig samlad mitt i tumulten.

Vi får åka direkt upp till förlossningen för att göra ett ordentligt ultraljud. Resan till sjukhuset tar ca 15 min - och tänk så mycket man hinner tänka på denna stund. Den längsta bilfärden på väldigt väldigt länge. En miljard tankar som flyger genom huvudet - allt är för en stund upp och ner.

Väl uppe på förlossningen så får vi komma in direkt. det märks på personalen att de förstår vår oro och är lugna och sakliga. Självklart så är inte ultraljudsapparaten igång, så det tar en extra lång stund att få igång den.

ÄNTLIGEN så kommer den igång. Vid det här laget är jag supernervös. P håller min iskalla hand och jag försöker bara ta djupa andetag för att hålla mig hyfsat lugn.

Och där, så fint och så välformat tickar hjärtat på Fjodor. allt ser jättebra ut. "Han" rör sig och allt verkar ok. Fär att se att allt är ok och för att säkert lugna oss lite så gås han igenom ordentligt. Vi får se båda fötterna och alla tår verkar vara på plats, vi får se att "han" sparkar. En busig liten krabat enligt den som gör ultraljudet.
Alla mätvärden verkar bra. Vi säger att vi inte vill veta könet så hon som gör UL:et är väldigt försiktigt för att vi inte ska se könet. Värmed i handen börjar sakta återvända.
Vid rutin-UL i v. 18 så var det en ganska trist person som gjorde UL:et, förklarade inte så mycket och förstod kanske inte riktigt vår entusiasm. Idag var det en toppentjej som gjorde det, när vi äl sett att hjärtat tickade på fint och att det såg bra ut, så förklarade hon en massa saker som vi inte sett tidigare. Hon visade hur fötterna låg i kors, hur "han" sparkade där inne och hur fin "han" är på alla sätt. Det var ganska hög aktivitet på "honom" vid UL och ville inte vara med på bild - ett busfrö precis som vi hoppas på! Jag är otroligt tacksam över hur väl omhändertagna vi blev.

Fjodor ligger än så länge i sätesställning vilket antagligen gjorde det lite svårare att hitta hjärtljuden - den busen.

Efteråt var det en sådan enorm lättnad, luften har gått ur och tröttheten enorm. Svårt att beskriva. Våran lilla Fjodor där inne, som växer så det knakar just nu. För en stund blir man påmind om att livet är så skört och det kan hända så mycket, men man måste försöka tänka positivt.

Nu vill jag mest av allt åka hem, mysa ner mig under en filt och bara få vara. Även om allt är bra så finns känslan kvar i kroppen, lättnaden utlöser alla möjliga reaktioner.

P var så lugn hela tiden, självklart orolig men lugn för att lugna mig.
ag tyckte jag höll mig relativt lugn med tanke på omständigheterna!

P, me löve you!

11 oktober = 3 månader

Tiden går så otroligt fort, den bara rusar fram.
Idag är det den 11 oktober, vilket innebär att det bara är tre månader kvar till beräknad nedkomst. Ibland känns det som att jag varit gravid hur länge som helst, samtidigt så rusar tiden fram och det är svårt att förstå att jag om 3 månader plus/minus två veckor kan titulera mig själv som mamma.

Det börjar synas och kännas alltmer att jag verkligen är gravid:

• Magen växer så det knakar, den börjar se ut lite som en badboll.
• Det märks att människor man möter tittar till en extra gång när de ser magen, en del ler lite sådär förstående mot mig också precis som vi har ett gemensamt band/gemensam förståelse.
• Jag börjar vänja mig vid att bli kallad tjockis - på ett positivt sätt.
• Jag börjar vänja mig vid att människor vill ta på min mage. Men än så länge bara människor jag i alla fall känner.
• Kroppen börjar bli tröttare. När jag blir trött så blir jag pruttrött och behöver sova.
• Det gör ont i ljumskarna när jag går. Jag kan inte gå i för högt tempo.
• Jag är trött i ryggen efter en arbetsdag eller en dag när jag varit igång på ett eller annat sätt. Behovet av att få ligga ner och vila blir allt större.
• Det spänner och drar i magen.
• Inte sugen på mat, men behöver verkligen äta för annars är jag inte alls kul att ha att göra med.

Ja, det finns säkert mer men som jag glömt just nu.

Något kul vi nyss fått reda på är att några grannar är beräknade två dagar före oss, det blir ju jättekul både för oss och barnen.

Vi har fått kallelse till Föräldragrupp. Det är rätt konstigt att de lagt det på eftermiddagen tycker jag, det är ju inte alla jobb det är lätt att vara ledig ifrån fyra måndagar på stöten exakt samma tid. Men barnmorskorna skulle väl få jobba mycket kväll annars. Det ska bli spännande att se vad föräldragruppen innebär och vad det är för andra blivande föräldrar där. Min skräck är att det ska vara sådana där supermorsor som läst på allt, som kan och vet allt om graviditet och barnuppfostran. Som följer alla råd till punkt och pricka. Som stickar kläderna, syr leksaker och lagar egen barnmat. Som redan har barnrummet iordningsställt i de "rätta" färgerna då de tagit reda på könet. Det är dessa som kommer diskutera amning och blöjor på mammaträffarna sedan. Som bara har en sak i huvudet - att vara den perfekta morsan. Dessa är min skräck!

Om dessa existerar och dominerar gruppen kommer jag känna mig som den fula ankungen, eller som en elefant i en glasaffär...

100 dagar kvar!

Idag är det 100 dagar kvar till beräknad nedkomst. Det känns så skumt.

Jag ska bli mamma om 100 dagar plus/minus 14 dagar. Som längst antagligen 114 dagar.

114 dagar, vad är det av ens liv?

Inte mycket alls.

Vid ett snabbt överslag så har jag levt i ca 11 505 dagar - vad är 100 dagar i jämförelse med det?

Inte mycket.

Jag är medveten om att sista tiden innan barnet kommer säkert kommer kännas som de längsta dagarna i mitt och P:s liv, tiden kommer snigla fram. Men samtidigt så kommer vi helt plötsligt vara där, med en liten bebis i vår famn. Allt kommer vara så naturligt, samtidigt som man kommer vara livrädd och inte ha en aning om någonting.

Vi ska njuta av dessa 100 dagar, se fram emot, förbereda oss på och njuta av.

Om max 114 dagar kommer vi vara föräldrar, jag och P. Vi har valt att bli föräldrar tillsammans, vi har valt varandra som den man tror kommer bli den bästa pappan/mamman för ens barn, att för alltid ha ett stark länk till varandra.

Det är STARKT det!

Smile!

I morse skule jag mms:a en rolig bild till min underbara brorsdotter som tydligen fått en Iphone innan hennes faster har en. Hm.... Hon är ju trots allt 9 år!

Jag hade rätt bra med energi på morgonen för en gångs skull. Kreativiteten var hög och resulterade i detta! Det är ju rätt kul med magen just nu faktiskt, när den syns ordentligt så att alla förstår att jag är gravid, men inte alltför tung än.

Kanske kan få någon att skratta i alla fall!