Konstig

du kan vara... Varför ha inställningen att aldrig räkna med något förrän du ser att det verkligen händer? Är inte det bara ett sätt att helt enkelt skydda dig från att bli besviken? Om du glädjs och det sedan inte blir av har du ju i alla fall njutit av det ett tag!?! Vad är det för inställning du haft och hur fick du den? Fan ta den, bort ska den!!!

Mycket är bra, även om du inte riktigt hänger med. Hjärna och hjärta är inte riktigt kompatibla och små saker gör dig väldigt trött. Kroppen säger ifrån. Du känner igen mönster och beteende, du vet att du måste blicka åt ett annat håll. Njuta av det som komma ska, inte oroa dig för sådant du inte kan påverka. Inte bry dig om sådant som inte är att bry sig om men som får dig att stressa igång tankarna och analyserar saker som du egentligen bara borde strunta i.

När prioriterade du senast sådana där saker som du gillar att göra? Exempelvis att bara släppa allt för en stund och dra ut på upptäcksfärd? Att bara ta med någon som vill och låta nyfikenheten styra var färden tar vägen? Att bryta det dagliga mönstret med något annat? Saker behöver inte ta så mycket tid, men kan vara en stor källa till energitillskott.

Du vet att du saknar att inte ha det, att inte ha fler, att det inte finns...

Fundersam!

Ibland kommer du på saker genom att andra pratar om sig själv, det får dig att tänka till och komma på saker om dig själv. Det är inte det att det på något vis stämmer in på dig det den säger, men dina funderingar sätter ny riktning.

Du har funderat på dig själv och en viss osäkerhet du känt. Vad den vuxit sig fram ur?

Men när du tänker efter är svaret simpelt. Du är inne i en process och i processer förändras vi. Förändringen innebär under själva resan en osäkerhet innan du vet var du landar. Du känner ju inte riktigt igen vissa saker hos dig själv, vilket gör att landningen blir något turbulent.

I processen funderar du just nu mycket på något som påpekats från flera håll. Än en gång känner du frustrationen att vissa inte kommer se kompetensen framför ålder. De som påpekat har bara förberett dig på vad som komma kan, men det får dig ändå till viss del att vilja visa vad du går för. En känsla du inte riktigt känner igen, du brukar ju strunta i vad folk tycker.

Men självklart påverkar detta både din självkänsla och ditt självförtroende. Det sätter sig både i själen och kroppen. En vajande tunn asp istället för en stadig ek.

En annan sak som får dig att vaja är någon som kommer och går. Alltför långa stunder borta, sedan helt plötsligt där som vanligt för att sedan i nästa stund inte alls vilja/kunna. En saknad.

Men det är kanske inte så konstigt att du vajar, det är många förändringar på gång. Framför allt positiva, men som ändå är lite läskiga.

Frågan är bara hur du kan landa, vad den gungande tyngden får balans...

Familj!

Ju äldre du blir, desto fler "familjer" blir det. Din blodsliga familj är självklart viktig, det finns ett band som är starkt. De är de som formade dig dina första 20 år framför allt. De finns där mentalt nära, de är viktiga. Sen kommer du in i en annan familj också, du blir en av dem men vet samtidigt att detta band är skört. Du är självklar just nu, men kanske inte för alltid. Du håller därutöver på att bilda en alldeles egen liten familj, den du lever och kommer leva närmast.

Det är dock inte enbart en traditionell familj som du menar. När du flyttar så bygger du upp ett socialt nätverk där du lever, vissa av dessa personer blir som en familj för dig. Bara för att du har ett blodsligt band till vissa är det ju inte säkert att det alltid är dem du vill umgås med, ibland kan du föredra människor i din omgivning som du mår bra av. Kanske kommer inte alltid den blodsliga familjen vara så viktig i framtiden, i takt med människors ökade individualism så ökar deras krav på vilka de umgås med. Kanske är vissa vänner mindre energitjuvar? Som till exempel alla diskussioner som brukar vara kring organiseringen av jul.

Du vet inte riktigt vart du vill komma med detta, men det är en tanke och något du funderar lite över.

En annan tanke är detta med att orka hålla sig uppe och lyfta blicken, att se förbi hindren och göra det bästa av situationen. Ibland är detta så enkelt, ibland så otroligt svårt.

Det du kanske får erkänna är att känsligheten är hög, att smärtgränsen är låg och att linan är tunn. Det du dock känner i ryggen är att du sträckt upp dig ett snäpp, från en säck potatis till en påse stående morötter. Du känner någon form av lugn långt ner i ryggraden. På något sätt har du förmågan att glädjas åt de små guldkornen.

Dagarna rusar på i en väldig fart och det känns som att du sitter på ett tåg och ser dagarna fara förbi. Du styr inte själv, till viss del är du åksjuk för du har glömt att ta på dig åksjukebanden. Samtidigt hoppar du av vid några hållplatser för att få njuta en stund, för att få komma hem och landa en stund.

Det finns saker du inte gör för tillfället, antagligen på grund av tid och ork. Du vet dock att du mår bra av det, så varför inte bara prioritera? Dock är inte detta enbart upp till dig själv.

Du tittar upp, du ser, du vet. Du läser ögonen, du läser kroppsspråket, energin som strålar ut. Du väntar på öppningen, att börja. Den kommer självklart, men varför sitter det så långt inne?

Vad beror det på?

Synkning är den sista tanken just nu. Helt otroligt, varför är det då? Det konstiga är att synkningen på något sätt både är fysisk och psykisk. Kropparna visar att de är synkade, men så ofta blir det även en mental synkning. Eller är det kanske bara att de påverkas så mycket av den andra sinnesstämning!?!