En skön dag med slalom är avklarad. Skitkul med nya skidor även om knät ger sig extra mycket till känna just nu, vilket som vanligt gör dig irriterad.
Skönt att komma hem, duscha och mysa med mat och film.
Att mysa är nog bland det bästa som finns...
Du är pepp för diverse anmälningar som börjar trilla in, du blir sådär jätteglad för att de kommer. Vissa betydligt mer otippade att de kommer än andra. Det du ser fram emot är att få mixa ihop människor från olika delar av ditt liv, att de får träffas och umgås. Det är verkligen skitkul!
Mitt i detta så blir den där bistra sanningen så brutalt verklig. Den vrider om kniven i bröstet och gör sådär fruktansvärt ont. Det går inte att få ett svar, det går att få ett kanske, ett förhoppningsvis. Det är svårt att acceptera, du vill inte att det ska vara så, du vill inte fatta. Du önskar du kunde göra något, önskar du kunde köpa tid.
Du vet hur ont det gör i dig, så hur ont gör det inte då i de andra?
Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar