Det egna livet!

Det är lätt att tänka att du inte ska klaga, det finns de som har det mycket värre. Det finns de som gått igenom svårare saker, de som lever under mycket tuffare förhållanden, de som kämpar för sin överlevnad varje dag. Att tänka såhär kan vara skönt, något att luta sig emot och som gör att du inte får för dig att tycka synd om dig själv.

Resor kan påverka dig mycket. De kan göra att du känner mycket större glädje och tacksamhet för vad du har, för alla förmåner och den trygghet som finns. Det du kan känna en saknad av är den färgglada och varma kultur sin finns i många andra länder.



Samtidigt som det är bra att sätta sitt liv i förhållande till andra saker som får dig att inse hur bra du har det, är det viktigt att tänka på att saker som händer dig bör du sätta i förhållande till dig själv och dina erfarenheter. Något som för någon annan är en piss i Mississippi kan för dig vara stort och tvärt om. Du kan ibland fundera på varför folk hänger upp sig på skitsaker, men för dessa personer är det antagligen inte en skitsak. Du kan tycka att det är jobbigt när människor tar saker med en klackspark, när det för dig är en allvarlig situation.
Hela tiden handlar det om att se på saker i det rätta perspektivet utifrån just den personen, att ha förståelse för att andra har andra referensramar. Du bör tänka på vad och hur du säger saker, för dig är det lugnt men för mottagaren kan det vara något helt annat.
Ett exempel kan vara när ett tonårsförhållande som tar slut som vi "vuxna" rycka på axlarna åt och säga att det kommer fler, medans det för den involverade personen kan vara det värsta den
varit med om hittills.

Det handlar om respekt inför varandras livserfarenheter, att vara ödmjuk inför det liv andra lever.






PS. Du uppskattar mer en brutal ärlighet än att folk inte vågar ta upp känsliga ämnen och vad de egentligen tänker. Tystnaden kan vara svårare än den nakna sanningen. Hur många gånger har du inte blivit besviken på att någon inte sa något då, utan tar upp det långt senare? DS.