Nervositet!

Varför smyger den sig på? Varför gör den dig lite osäker? Du vet ju att du kan, så varför tvekar du? Din får dig disträ och förvirrad, du är van att vara lugn och köra på.

Men men, samtidigt är det kanske den som får dig att tända till och stärka skärpan...

Djupare spår!

Saker som händer i livet sätter sina spår, det tränger sig in och fastnar i hjärtat som klibbig kåda som är svår att få bort. Det sitter där och hur mycket du är skrubbar så lämnar den kvar sina spår. Du blir så irriterad på att du inte får bort den, du blir irriterad på dig själv och det går ut över närmast tänkbara. Över den du minst vill ska vara i skottlinjen.

Men något klokare kanske du blev mitt i all frustration och svidande hud, om du inte gör något åt det kommer det inte bli bättre!

Himlen är oskyldigt blå!

Detta är en av alla de låtar som satt sina spår, musiken väcker verkligen minnen. Musiken väcker vissa glada minnen, andra sorgsna. Att ha ipod:en på shuffel är på gott och ont, det kommer musiken som får tid att tända till och sprudla av energi. Och så kommer det musik som får dig att vilja gå hem och krypa ner under en filt i soffan.

Himlen är oskyldigt blå är vi flera som har starka minnen till. Det får en att tänka tillbaks med en sorgsen sinnesstämning, samtidigt som det var länge sedan och livet har rullat på för alla. Att kunna knyta det sorgsna till goda minnen är skönt. Att ha sett att andra runt om mår bra.

Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små. Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för. (Ted Gärdestad)

Avvägning!

Det är alltid en avvägning som måste göras för att få den reaktion som önskas, de gånger du kan förutse den. Ibland räknar du inte med den reaktion du får och förstår inte varför den kommer, ibland förstår du i efterhand att reaktionen skulle blivit en annan om du hanterat det annorlunda. Reaktionen hos dig själv är oftast inte förvånande, du vet hur du reagerar på olika saker även om undantag självklart finns.

Det är reaktionen hos andra som är svårare att beräkna och förutse, även hos människor du tror att du känner. Kanske var ämnet mer känsligt än du förstått, eller kanske ännu svårare är när du inte får någon reaktion alls.

Det som kan göra det ännu mer invecklat är när det inte finns tid eller utrymme att fråga om reaktionen, du finner dig inte just då i stunden att fråga och att ta upp det senare känns bara olustigt. Men visst, det ligger där och gror och får dig att vackla och fundera.

Någon form av slutsats är väl i alla att de flesta människor reagerar utifrån saker de varit med om tidigare som format dem, känslor som pga något kommer upp till ytan och utlöser reaktionen. I vissa fall kan det ju även helt enkelt ha att göra med personligheten, men som mer eller mindre är kopplad till erfarenheter.

Spår

Du vet det där så väl som gör dig arg, irriterad, frustrerad. Det har alltid funnits där, men de senare åren har du fått allt svårare att hantera det. Det är så mycket som gör dig upprörd, samtidigt så gör hela saken dig orolig och ledsen. Varför är det så? Hur står det till egentligen? Det är en sorts sorg som du måste försöka hantera och acceptera.

Du vet allt det där du inte vill, ändå kan du se spåren av det. Det löper vidare trots att du inte vill, det bara finns där så djupt inbyggt. Det ställer till trassel för dig och påverkar andra. Du försöker tänka på det och undvika, men det är till viss del en del av dig som sitter så djupt inpräntat.

Ibland önskar du saker vara oskrivna blad!

Ny riktning!

Du påbörjar något som du sett fram emot med både skräck och förtjusning. Skräcken för att det sitter en liten skit inne i huvudet på dig som hackar som en hackspett och säger att du inte är tillräckligt kompetent för detta, förtjusningen för att du vet att du har något riktigt användbart där inne som håller på att plockas fram och formas och som kommer få dig att utvecklas.

Du vet att du inte är själv om de rädda tankarna och att allt ordnar sig, men du måste hantera det tills förtjusningen väger tyngre och till slut får bort osäkerheten. Du vet hur läget ligger till, men ett försvar och en bortförklaring gör det ju enklare om du inte skulle fixa det ;).

När du är i denna situation är du så enormt glad för de där braiga människorna du har i ditt liv. Någon som peppar dig och vet vad du går för, som får dig lugn för du vet att personen i alla läget är uppriktig och rak.

Någon (väldigt speciell) att komma hem till, att prata med och diskutera med, att skratta med och dela tankar.

Det är på många plan livet börjar ta nya riktningar, vissa valda och andra handlar om att acceptera och inse. Några har varit en lång process där du sakta och osäkert tar första kliven åt den nya riktningen, stegen känns ganska sköna även om du inser skälen och konsekvenserna av riktningen.

Någon har sagt: "du lillasyster, det gör ont att bli stor". Så sant som det är sagt, men mycket får dig också att må bra.

Tanketrassel!

En tankeställare som får dig att fundera på hur det faktiskt ligger till, en tankeställare som får dig att omvärdera och fatta att nya formationer håller på att bildas, en tankeställare som får dig att inse att allt inte är så självklart. En tankeställare som gör dig väldigt tacksam för det lilla enkla.

Ord som får dig att reagera, de är förklädda men väcker tankarna som du försöker hålla i schakt.

En nervositet som gör dig jättepepp och rädd på samma gång.

Det är läskigt och du ställer dig en massa frågor. Kommer du fixa det? Hur kommer det bli? Hur kommer du tycka att det är? Vad är meningen? Hur kommer det påverka dig?

Det finns tankar, alla möjliga tankar. De flesta uträtade och hanterbara, andra försöker du få rätsida på. Vissa tråkiga tankar, många glada tankar. Vissa behöver tid, andra finner du svaret på relativt snabbt, några finns det inget svar på.

I vilket fall som helst är det ett trassel av tankar där det dras i olika ändar utan någon logik. Men det är bara att gilla läget, this is life!