Upprustning i tankevärlden!

• Uppbyggnad och strukturering behövs för att saker ska flyta på, det är ett lass som dras men det gäller bara att göra det till det bästa. Gör du det bästa av det så vet du alltför väl att det smittar av sig, här gäller det bara att hitta sättet att samla energi till detta. För vad händer när din energi tryter? Det trista är att när du såg mållinjen så visade det sig egentligen bara vara första delstationen.
• Olika kanaler behövs för att saker ska kunna rinna av. Det handlar inte om att det är du, du råkar bara vara den som är där. Du har kanske hittat en väldigt otippad kanal, men du söker efter fler.
• Hitta sätt att hantera saker så att frustration eller liknande INTE förs över på människor runt omkring. Att plocka in saker i fack, med dörrar som går att öppna och stänga.
• Ni är flera som behöver lära er att hantera en viss sak, men från helt olika perspektiv. Ett perspektiv är att planera, ett annat att hantera.
• En resa som gått från förväntan till stress, det knyter sig lite trots att du vet att det är lugnt.
• Skrattet, skämten och värmen finns där ofta och det är bara att bygga vidare på. Det är där saker går från att vara ord till att ta sin form i handling.

Det

är många tankar som snurrar, förhållningssätt att fundera på och hjärngympa utan dess like. Det svider, bränner och gör ont. Några har ondare. Gäller att bara finnas där och hålla det flytande.

Gambia känns förbaskat...

Omöjligt =

(enligt svenskt ordlexikon) något som icke kan göras l. utföras l. realiseras l. ske; som icke låter sig göra l. icke står i någons förmåga; ogör­lig, outförbar, ovärkställbar.

Tycker inte om när någon gör saker omöjliga som inte är det. Varför gör man så? Varför ska det vara så svårt?
Visst kan jag också tycka saker är omöjliga, men då måste jag ha slagit på det där djäklans tråkiga humöret som jag försöker undvika så mycket jag bara kan.
Men för vissa är det mesta omöjligt, särskilt om det blir för jobbigt eller omständligt. Jag blir matt när någon säger att det är omöjligt fast att jag vet att så inte är fallet.
Det är trist när någon som är dig relativt nära gång på gång gör saker omöjliga. Inte en insats för att underlätta. Är det för att lusten inte finns eller saknas helt enkelt förmågan?
I vilket fall som helst känns det trist...

Funderar

på de där 30 som närmar sig...

Blir bara så glad och sådär riktigt varm i hjärtat ibland!

Varning!

Det är oftast inte så mycket som behövs för att en skör is ska brista. Det kan räcka med att bara sätta ner foten några centimeter fel så är du helt plötsligt i en helt annan och oönskad situation.

Hur nära är du den här svaga isen över huvud taget? Utsätter du dig för risken eller är det andra som gör att du kommer i närheten av den?

Sen är frågan hur svag isen egentligen är. Är den så svag att du bara åker igenom med ena benet, kommer du braka igenom ner till midjan eller är det så illa så du brakar igenom totalt? Och hur du tar dig sedan upp ur isvaken, vad gör du sedan för att tina? Klarar du det helt själv?

Just a feeling!?!