TACK!

Det är så tomt, det känns som efter en rejäl urladdning. Hade så sjukt roligt i lördags.
Finns det något härligare än att få umgås med så många människor som gör en så glad, som lockar fram det allra bästa, som är viktiga för mig på sitt speciella vis. Det är en enorm känsla, det känns starkt. Det är en skön bekräftelse att höra att man är sitt rätta jag igen, att man ser lycklig ut.

Så otorligt tacksam för de som kom och förgyllde min fest, är så tacksam för de som var med och hjälpte till och bidrog med det de kunde. Så härligt att ha människor runt sig som man vet finns kvar där i vått och torrt, de försvinner inte i första taget. En handling betyder mer än tusen ord!

De två dagar som gått efter festen känns skumma. Det finns en känsla av enorm glädje och lycka, tacksam för att jag har de vänner jag har som är så bra människor.
Samtidigt som detta glädjerus fyller tårarna, så finns det även en sorg som fyller dem.
Jag vill inte att något ska vara som det är, jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill inte inse och förstå. Jag tycker om denna person, denna person är även väldigt viktig för någon som är så viktig för mig. Ibland lyckas jag glömma, ibland tänker vi inte på hur det är. Men sen kommer den där brutala verkligheten marscherande rakt in i hjärtat. Vill bli av med den, men det är svårt. Är som ett par strumpbyxor som vrider sig runt benen, när man drar i dem blir de bara längre och längre men vägrar glida av benen.

Livet är skumt, men vad vore det utan glädje och sorg i en stor röra?

TACK alla ni som var med och förgyllde min fest - en rejäl egotripp för en kväll!