Tillfällig landning!

Visst, har känt mig trött sista tiden men trodde tusan inte det skulle bli så illa. Legat helt klubbad i tre dagar. Inte mått så dåligt på flera år, att bara ta sig upp ur sängen var som ett maraton och då var ändå behovet att toalett ganska akut. Brukar nästan aldrig vara sjuk och så blir jag det just när jag planerat en kanonhelg och kommande äventyr. Att sedan tro att man ska må bättre bara för att man försöker ta sig för saker är väl kanske att ta i. Trots en helt underbar bil att köra i så är kroppen helt slut efter en resa på nästintill 3 timmar. 

Blir till att ta det lugnt så jag blir bättre tills torsdag...

Dagarna innan klubbningen var kanon, mysa med familjen och så. Saknade dock största storebror med familj som jag antagligen inte kommer träffa förrän någon gång i augusti. Känns trist men bara att gilla läget. 

Inser mer och mer för var dag hur mycket jag uppskattar min familj. De bryr sig om, hjälper till, underlättar, pysslar om, bryr sig. Jag inte sätta ord på det, men när jag landade i huset i E så kom tårarna. Sådana där tårar man får när man är riktigt trött och samtidigt grymt tacksam. Antagligen mycket för att jag fysiskt är utmattad, men även för att jag är så tacksam för att jag har dem. Detta gäller även vissa människorna omkring mig. Samtal jag haft de sista dagarna med människor jag uppskattar, att landa i ett tomt hus men ändå känna hur varm atmosfär det är i det. Jag vet att det är risk för att börja låta frireligiös och det vill jag verkligen inte anklagas för, men jag är helt enkelt bara så himla glad för allt jag har!